En sjömans grav
Sakta över mörkblå vågor
glider skeppets stolta stam
och ur Österns purpurlågor
träder dagens drottning fram.
Allt ombord är tyst och stilla
ingen munterhet och sång.
Endast roderet höres drilla
allting går sin gilla gång.
Och kaptenen höres ropa:
Brassa akterrårna back
och på halva stången knopa
skeppets sorgeflagga opp.
Ty man skulle överlämna
åt en grav så kall och våt
en yngling som nu jorden lämnar
som nyss av döden kallad var.
Kistan nu i ordning göres
efter gammalt sjömansbruk
och till relingen den föres
endast gjord av segelduk.
Knappast hörs, ja hörs av alla
när en enkel bön blir gjord.
Ur männens ögon tårar falla
andakt överallt blir spord.
Ingen ros och ingen blomma
smyckar en gång sjömans grav.
Endast vågor gå och komma
skeppet vajar an och av.
Slumra nu i fridens sköte
vaggad utav böljor blå.
Vänner skola finna möte
i fadershamn när dom skall stå.
Slumra ljuvt i havets salar
vaggad utav vågor där.
För din brud vi väl omtalar
var vi begravt hennes hjärtans kär.
Kom du milde ande ljuva
kom besök en sjömans grav.
Kom du fridens turturduva
för oss på det vida hav.
