En skådespelare

Jag hade ofta sett honom på ett litet kafé vid ett gammalt torg i en stor stad, där jag bodde en tid av mitt liv.

Han kunde vara femtio år, liten, mager, med ett nervöst, slitet och skrämt uttryck i det alltid väl rakade ansiktet. Det var många rynkor och veck i detta anlete, vars haka och käkar blånade i skäggbottnen och minspelet var livligt, men stereotypt. Och det var en trött prägel över det hela, och tinningarna hade vitnat. Han var mycket väl klädd, men ej efter modernaste snitt.

Han kallades »aktören».

— Är han aktör?

— Nej, han bara kallas så.

— Varför?

— Det vet jag inte. Han har gått här på kaféet en tio, femton år. Det var före min tid. Men då kallade man honom aktören. Jag har aldrig hört annat namn och aldrig tänkt på det. Han ser ju ut som en aktör — inte sant?

— Joo, det gör nu många — men vad är han då för resten?

— Han — han lever bara på pengar! Å, han är rik. Hans far var vår största spannmålshandlare och det var i den gamla goda tiden! Han är enda sonen och skulle ha firman, men det är visst något underligt med honom — jag vet inte, han brydde sig inte om det. Nu ringer man på mig...

Jag kände icke många människor i denna stad, och på kaféet gjorde jag inga bekantskaper. Därför har jag icke fått några närmare upplysningar om stamgästen med aktörsansiktet, men händelsen ville att jag skulle få tillfälle iakttaga ett par varandra vitt skilda, men belysande exempel som bidrogo till mannens karaktäristik.

Strax utanför staden låg ett gammalt jaktslott, tillhörande en av landets storhertigar. Det var emellertid sedan många år stängt och tillbommat, ägaren var gammal och sjuklig, och i den vidsträckta parken ljödo varken jakthorn eller hundskall. Inga gevär knallade och markens och luftens djurvärld levde i ostörd ro, då heller ingen annan hade lov att jaga på reviret. Området stod öppet för promenerande, men det besöktes sällan, emedan intet värdshus fanns i närheten och det var förbjudet medföra dryckesvaror. Såväl bönderna som småborgarna från staden hade till överflöd nog av alla slags ölträdgårdar och serveringsparker runtom den hertigliga egendomen. Men en och annan målare slog i septemberdagarna upp sitt staffli nedanför slottsterrassen och tog en studie i höstfärger. Någon enstöring skymtade i de lövströdda gångarna, och ett ensamt par kunde finnas sammanslingrat på en gammal vittrad stenbänk under djupt nedhängande bladdraperier. Ibland såg man en gubbe i vitt skägg och med urblekta galoner i mössan mödosamt stappla fram, stödjande sig på en käpp, mellan ett par träd, vars stammar icke voro styvare och skrovligare än han själv. Några silvermedaljer och nötta vapenknappar i livrocken underrättade om, att han var någon slags »vakt» i hertigens sovande skog.

En regndiger morgon drev jag, gudarna vete varför, dit ut. Då jag en stund gått omkring i den melankoliska miljön började ett fint regn falla och snart tätnade en fuktig dimma under grenarna. Jag gick på måfå, till dess jag igenkände några dammar, vars bruna vatten buro mattor av visset löv. Då visste jag att slottet låg strax till vänster i en utskärning av träden på en låg höjd. Inom fem minuter var jag uppe på baksidans terrassanläggning och satte mig under det utbyggda galleriet, som här löpte längs byggnadens hela vägg.

Jag hade kanske suttit en halvtimme på den svängda trädgårdssoffan, rökande och förbannande, då jag plötsligt uppfattade en talande stämma bakom mig. När jag vände huvudet, såg jag ett öppet fönster — eller rättare ett fönster, vars nedra rutor voro utslagna. Och då jag reste mig, blickade jag in i en stor, tom sal, som gick genom två våningar, hade fönster, med nischer, åt tre sidor och väggarna freskomålade. Mitt på golvet, vilket var rutat som ett schackbräde, stod aktören från det lilla kaféet.

Han deklamerade.

Jag betraktade honom och lyssnade häpen.

Han läste på tämligen god franska, men med överdriven poängtering av språkets i versform uttalbara ändstavelser, en lång dikt, som jag ej först kunde placera. Tirad efter tirad rullade från hans läppar ut i det kalla och tomma stenrummet, ackompanjerade av måttligt avvägda gester med armarna och ett och annat kast med huvudet. Jag såg honom snett bakifrån, och nu var det trötta minspelet försvunnet från halvprofilen. Ibland kunde jag vid en böjning eller kroppsvridning uppfatta en hastig blixt ur hans öga.

Så kom en strof som jag igenkände. Det var Mussets Rolla.

Ännu mer förvånad stirrade jag på aktören. Det var en betydande prestation enbart att memorera detta långa poem och på ett främmande tungomål. Men därtill kom en känsla i framsägandet, som lyckligt undgick sentimental patos och falsk frasering. Den utländska accenten var ju oundviklig och som anmärkt njöt mannen, likt alla germaner, av att tremulera på versändeisen : la derni-ère, sa pri-ère, och så vidare, men det var som hade han fattat Rollas öde, levat sig in i ungdomsdebauchen och själv sett den snövita oskulden kontra lasten. — Han hade hunnit till tredje avdelningen utan att rösten tröttats:

»Est-ce sur de la neige, ou sur une statue,
Que cette lampe d'or, dans l'ombre suspendue,
Fait onduler l'azur de ce rideau tremblant?
Non, la neige est plus pâle, et le marbre est moins blanc.
C'est un enfant qui dort. —»

Ett buller i en avlägsen korridor avbröt honom och han tystnade. Men stegen från någon gammal uppsyningsman försvunno, och med en ursäktande gest till en osynlig publik fortsatte han där han slutat.

Jag lyssnade alltjämt och kunde nu följa raderna. Rörd läste han :

»Que l'amour d'une vierge est une piété
Comme l'amour céleste, et qu'en approchant d'elle,
Dans l'air qu'elle respire on sent frissoner l'aile
Du séraphin jaloux qui veille à son côté?»

På detta sätt framsade han avsnitt efter avsnitt — alla de ädelstensgnistrande och musikaliska ordlinjerna, de sig väl tusentalet närmande versraderna, till dess han äntligen med nu svikande stämma nådde slutet:

»Dans ce chaste baiser son âme était partie,
Et, pendant un moment, tous deux avaient aimé.»

Då bockade han sig hastigt och gick fort undan mot högerväggen.

Där stannade han och torkade sig leende i pannan med en näsduk, under det han låtsades växla några repliker med imaginära vänner. Så naturlig var mimik och rörelser, axelryckningar och nickningar, att jag tyckte mig se en kuliss växa ut från väggen och dölja honom för salongen. Minspelet växlade: han höjde ursäktande ögonbrynen, skrattade, rynkade pannan och förklarade något. Därpå såg han i en spegel, som hängde i luften, rättade på krage och halsduk och stod plötsligt rak med anlagd allvarlig mask. Med ens tog han några steg och gick in på scenen, långsamt och högtidligt. Han bugade först djupt åt en kunglig loge, därpå litet kortare åt parkett, parterre och en första rad. — Så gick han ut — bakom kulissen.

Men de ohörbara applåderna fortforo att rasa. Han måste in igen.

Ut och in — in och ut.

Nu stampade de också däruppe på hyllan.

Och han kom in för sista gången, leende och lycklig, men segerstolt trots tröttheten. Nu tecknade han med handen att han ville tala:

— Tack, alla vänner, tack alla — tack, mina barn! stammade han.

Han böjde sig ned och tog upp några blommor. Med dem viftade han upp till galleriet:

— Och tack, ni däruppe! ropade han, tack, alla...

Baklänges och med handen mot hjärtat gick han ut i kulissen.

Men nu hördes ett verkligt buller, en dörr knarrade och salen var tom och kall. Aktörens ansikte förvandlades, han var gästen från kaféet med rynkor och veck och blå skäggbotten, nervös, skrämd, stereotyp. Han öppnade en fönsterdörr i en nisch och avlägsnade sig hastigt över trädgårdsterrasserna, innan den linkande vaktmästaren hunnit in.

Då denna såg mitt ansikte sade han:

— Var det herrn som skrek nyss — är det något ni vill?

— Jag är resande, sade jag, får man bese slottet?

— Ack, suckade han, här finns ingenting att se, bara nakna väggar, tyvärr! För resten står allt öppet — här är intet att stjäla. Men var så god, ni kan gå runt och komma in genom glasdörrarna här...

Han stultade vidare och jag hade ingen lust att beträda schackrutorna, utan lotsade mig själv hem genom höstdimman.

Staden ägde också en hamn — en parodi på en hamn, ty vattnet var en grund och grön flod. Men där låg i alla fall några pråmar och segelfartyg, ett otal roddbåtar och en gammal färja med sidhjul, vid en tjärad stockbro. Och befolkningen nere i denna stadsdel försökte se sjömansmässig ut, gick i tröjor och mössor, rökte pipa, spottade och hade ankaren tatuerade på händerna. Ett par krogar fanns där också och den ena hette Den glada skepparen, den andra Fregatten.

En kväll i solnedgången kom jag förbi »hamnen».

Det var en blåsig afton med röd himmel och blåa näsor. Vintern skulle snart komma. Ur Fregattens små fönster lyste gult ljus i tobaksskyar. Jag gick in.

Salen var fullpackad av drickande människor — även kvinnor och barn deltogo i något slags gille. Jag fick plats längs ned vid dörren och uppassarna märkte mig ej. Allas ögon hängde vid en gestalt uppe vid fonografskåpet.

Det var en fin herre i päls och hög hatt, och jag fann ånyo framför mig aktören.

Han agerade, skrek och gormade som en besatt. Oupphörligt satte han fonografen i gång och till någon marsch eller vals från maskinen sjöng och deklamerade han framför tratten en massa gallimatias utan sammanhang — stumpar ur Shakespeare, Ibsen och tyska klassiker. Han spelade scener, barockt och improviserat, drog ned håret i pannan, rullade med ögonen, fäktade med en bordskniv som dolk, suckade, skrek »ha!» och brast i vilda hånskratt. Hela tiden serverades på hans bekostnad öl, korv, romtoddy, kaffe och cigarrer.

Kunderna applåderade och ropade bravo.

— Jag skall sända fribiljetter till er alla, mina barn! vrålade han. Ni ska sitta i Hovteatern och klappa åt mig — ni har aldrig varit där, ni har aldrig sett mig — mig, världens största skådespelare. — Nå, vad är det jag heter — minns ni det?

Hela församlingen ropade med en mun:

— Kainz — Kainz!

De stirrade vördnadsfullt och som förhäxade på honom.

Jag trodde inte ögon och öron.

Den stackars kaféaktören log ett lyckligt leende.

— Det är rätt, sade han, nu ska jag spela dödsscenen ur Hamlet för er. Giv alla mer att dricka!

Jag smög ut under tacksamhetslarmet utan att han fått se mig.

Senare samma afton, en nattimme, såg jag aktören vid den ensliga flodstranden, där en plantering är anlagd. En måne lyste över broarna.

Han stod vid ett träd och stirrade uppåt. I det kalla ljuset kunde jag se hur stora tårar runno över de skrynkliga kinderna.