←  Skärgårdsbref
En sommarafton på landet.
av Elias Sehlstedt
Visa  →
Ur Ny Illustrerad Tidning: Elias Sehlstedt. 14 November 1868, N:o 46(367-368) Se digitalisering på ALVIN!


En Somamrafton på Landet, illustrerad av Carl Larsson under 1890-talet till Carl Snoilskys urval av Elias Sehlstedts Sånger och Visor tryckt 1892/1893

En sommarafton på landet.
Idyll.


Dagen slutat sitt värf,
Qvällen andas så tyst.
Blå är himlen och ren,
Och af vinden, som djerf
Nyss i tallarna hven,
Hörs ej ringaste knyst.

Vikens spegel är klar,
Ej en imfläck han har,
Och hvar skimrande våg,
Som i sprittande takt
Nyss på fjärden jag såg
Morgonfrisk och kokett,
Nu till hvila sig lagt
Efter dagens balett.

Uti qvällsolens brand
Skimrar skogen så grann.
Och en gås med sin man
(Stolta djur i sin klass!)
Drar ett gyllene band,
Drar af perlor en rad
Kring den bugtiga strand
Kring den gullgula vass
På sin sjöpromenad.

Stolt och fri och galant
Står en mås på ain brant.
Saffransgul är hans byx,
Och af snöhvita dun
I den rikaste lyx
Är hans frack och hans väst.
Superfint är hans bröst.
Men med hån, som det tycks,
Har han ögonen fäst
Uppå gåskarln och frun,
Då han höjer sin röst:

»Menskan, känd som geni,
Har mig kristnat till mås:
Nå, det är jag, förstås,
Och kan annat ej bli,
Det är faktiskt, gunås!
Men jag känner och vet
Att jag hellre är det
 Än en gås.

»Se! der simmar han dum
Med sin dumma madam,
Och med halsen i krum
Faddlar tarfligt sig fram;
Super strändernas damm,
Och i stinkande skum
Får han ljustra sin mat,
Får han muddra sig ned,
Stå i vattnet på lut
Liksom upplagd till slut;
Och får nöja sig med
Att bli stek på ett fat
Sviskonbarkad till slut
 Ackurat.

»Jag är fri. Då jag far
Öfver böljorna blå,
Nors och strömming jag har
Som till mötes mig gå
Under längtan och hopp,
Då jag gör mina dopp,
Att bli slukade opp.

»Menskan går oss förbi.
Men vi skulle nog vi,
Dumma gäss! liksom ni,
Skojaraktigt och fräckt
Slukas opp i parti
Utaf människans slägt,
Om ej hållning och sätt
Ingett henne respekt
För vår friborna ätt».





I en drömmande ro,
I en slumrande frid
Står på berget en ko.
Med sin fröken bredvid.
Hvad hon tänker och vet,
Ar en djup hemlighet,
Som hon gömmer och spar.
Men det säkra är det,
Att hon icke blir fet
På den utsigt hon har.





Mellan björkar och lönn
Syns en prostgård vid sjön.
Der bor prestfar, en bit
Ifrån kyrkan, som hvit,
Ni kan se ända hit.
Gubben är jesuit,
Ortodoxisk och dryg.
Stod han här uti smyg
Och fick lyssna i fred
Att jag sjöng om naturn,
Det gick aldrig utur’n:
Jag fick dåligt besked
 Och betyg.

Mellan oss, som kan ses,
Något samband ej ges:
Vi ha hvar vår katkes.
Trots det eviga skrik,
Trots hvar dundrande röst
Om den luggslitna Tron,
Fins i hufvud och bröst
På min lilla person
Ej en vrå, ej en flik,
Ej en skymt som är lik
 Dogmatik.





Solen lampan har släckt
Och till hvila sig sträckt
I sin blå paulun.
Ej ett drag, ej en fläkt
Rör det ringaste fjun
På det daggiga blad.
Och hvar fogel, som qvad
I sitt anletes svett,
Gömt sitt hufvnd i dun.
Och hvar fjäril, som for
Genom lunderna glad,
Har om nattqvarter bedt
Uti blommornas stad.
Öfver slumrande jord
Himlen hvälfs som ett chor,
Och kring strand och kring fjord
Nattens skymning sig bredt
 Som ett flor.

E. S—dt.