tt bo uti Mariefred
Och ha tre, fyra rum och kök,
För att en sommar slå sig ned,
Är just ett godt försök.
Ty har man här sig tagit fast,
Så ser man genast till och med
Att man bor bäst och billigast
Uti Mariefred.
Hushyran är ej här så dyr,
Man hyresgäster här ej klår:
För hundra »krigare» man får
En våning som den står.
Du får en gårdstomt, som är fin,
Tre, fyra rum med kök och ved,
Sängkläder, möbler och porslin
Uti Mariefred.
Grönsaker har man rundtomkring:
Man plockar sig en näfve dill
Och får, snart sagdt för ingenting,
Syperba kräftor till.
På fisk och fågel fins allsköns
Tillgång från land och segelled
Och ägg af makalösa höns
Uti Mariefred.
Ja! hvarken fins det eller fanns
En fläck, der folk kan slå sig ned
Och må så matgodt någonstans
Som i Mariefred.
Och mången sommargäst jag vet,
Som mager kom och gick och skred,
Blef oförklarligt tjock och fet
Uti Mariefred.
Tycks tiden här för lång ibland,
Att man liksom vill leds ihjel,
Man kan med tretton kort på hand
Förströ sin trumpna själ.
Man vinkar och man slår sig ned,
Man skickar bud och får besked:
Spelorrar finnas till och med
Uti Mariefred.
Men längtar du från stad och torg
Till Floras sommargröna tjäll,
Du går till Wasas gamla borg
Att drömma bort en qväll.
Du toner hör, ett instruments,
Kung Eriks kanske till och med?
Nej! det är slottets Intendents
Uti Mariefred.
Se’n kan man »sugga» se och »galt»,
Och sedan utaf slottets tolk
Bli presenterad öfverallt
För godt, historiskt folk.
Och om man tröttnar vid hvarann,
Så kan man gå tillbaka ned
Uti Mariefred.
Och nu är denna visan all,
Emedan allt skall ha ett slut.
Och aftonsol’n i böljans svall
Sjelf också strålat ut.
Jag hänger lyran på sin spik
Och slutar kantilenan med,
Att dagen varit minnesrik
Uti Mariefred.
