En titt i Ryssland 1874

En titt i Ryssland 1874.

Fyra efterlemnade sånger af Elias Sehlstedt →

Ur Nornan 1875 (tr. 1874), sid. 8-27, Se digitalisering på Projekt Runeberg. Dikten Uti Kronstadt jag gick, fast ur himmelens sky finns med i Elias Sehlstedts Sånger och Visor 1892/1893

Illustration C. G. Hellqvist C. L. SANDBERG s c.

Gamle hedersvän och broder! Är det då verkligen sannt, att du skall resa till Kalmuckernas land? Hvad i all verlden skall du till Ryssland? Äta kaviar, lukta hvitlök och komma hem med stinkande skodon! Är icke Sverige stort nog att resa uti för en så liten gubbe som du? Du har ju ännu ej varit i Dalarna och icke heller på Gotland; och då du inte varit på Gotland, så har du ingenting intressant att berätta för Ryssarna, då du kommer dit. Det tjenar till ingenting att afråda dig från att resa, det vet jag på förhand, emedan på din norrländska envishet skulle mina sunda framställningar aldrig hafva något inflytande. Res derför bäst du gitter, men för åtminstone en ordentlig dagbok under resan, så att jag sedan i dina rese-skildringar måtte få någon ersättning för den tid jag nödgas umbära ditt angenäma sällskap, hvilket jag just vid denna tiden hade löfte att få åtnjuta här ute på landet. Jag hoppas emedlertid att du snart kommer igen och önskar dig nu derför en lyckosam resa. Ett par tofflor kan du köpa i Ryssland, om du kommer öfver. Min hustru behöfver dem; men tag dem så mjuka som möjligt . . . . .

Hastigast gamle vännen och kogubben

Z von Y.

Min dagbok.

Den 27:de April år 1874 klockan ½ 2 på dagen gick jag ombord på det nya präktiga ångfartyget Piteå, bugade mig för dess befälhafvare Jacob Sundberg och tog min blifvande och flytande bostad i ögnasigte, samt fann att allt var ganska godt. Synnerligast fästade jag min uppmärksamhet på fartygets båtar och räddningsbojar, hvilka jag med välbehag fann vara i bästa ordning och skick, så att jag såg mig med säkerhet kunna påräkna tröst och styrka i motgången, i fall det skulle behöfvas. En viss ödslighet rådde ombord, ty jag såg inga passagerare.

Jag ett bekymmer hade,
Som stämde ned mitt mod.
Om jag för dig det sade,
Du kanske mig förstod.
Mig ingen kan förmena
Att denna tanke ha:
Att menniskan allena
Mår aldrig riktigt bra.

Jag stod och öfverlade
Och tänkte ackurat:
Den som nu bara hade
En hygglig reskamrat!
Jag fruktade bli utan!
Men om min glädje döm,
Då sist ombord på skutan
Kom Major Wennerström.

Och nu var ingen fara, ty i aldra sista stunden kommo efter hvarandra flere glada fysiker af både herrar och damer. Bland andra löjtnant S . . . . . . . g, försedd, utom med nödiga reseffekter, äfven med en utmärkt språklåda. Ett godt snacketöj är en välsignad sak på resor till lands och sjös.

Klockan 2 afgick fartyget, åtföljdt af sin stallbroder, ångaren Luleå, Kapten Ankarcrona, båda för samma rederi stadda på väg till Kronstadt i den vackra afsigten att hemta råg och mjöl ifrån det råg- och mjölrika Ryssland. Deraf kan ses att vi inte reste för roskull. Ingen reser för sitt nöje skull denna tid på året, om man icke är intresserad i företaget.

Då vi passerat Kodjupet, spisades middag och man önskade hvarann en lycklig och angenäm resa. Restaurationen ombord är särdeles utmärkt och uppassningen, både midskepps, akter och för, i högsta grad berömvärd. Samma förhållande lärer vara rådande äfven på Luleå.

Sandhamn passerades klockan 6. Tullflaggan hissades, men bara på half stång. Anledningen obekant. Utanför Grönskärs fyrbåk börjades rullningen, men af lindrig beskaffenhet. Damerna försvunno och en och annan mansperson drog sig försigtigtvis in i sin hytt. Detta hindrade ej att en och annan mera sjövan tog sin lilla tuting och vid cigarren betraktade hafvets »oroliga sällar».

Far man på det vida haf,
Som inträffa kan ibland,
Har man alltid känning af
Att man inte är på land.

För herr Neptun jag ej kan
Tycke få det minsta grand.
Största skepp med rigg och man
Är ett fnask uti hans hand.

Ingenting kan hålla hop,
När han rigtigt bråka vill
Ofta får man sig ett dop,
Att man vet att man är till.

Plötsligt ser man sin peruk
Högt på kammen af en sjö.
Ofta kan man bli så sjuk,
Att man tror att man skall dö.

Innan man vet ordet af,
Kan man petas öfver bord:
Hafvet är en gammal graf,
Ni kan tro på mina ord.

Jemt man vara skall på vakt:
Ingen ro och ingen fred!
Hafvet är, som jag har sagt,
Ingenting att leka med.

Hafvet är icke alltid så beskedligt som nu var fallet. Det är icke längesedan jag såg det i vildaste raseri.

Jag for på hafvet, det gick opp och ned:
Min Gud, min Gud! Ni skulle varit med.

Nordvesten bet och slet i stång och tåg,
Och som en spruta var hvarenda våg.

Kaptenen, döf för vind och böljors hot,
Stod som en varg och grinade emot.

Det ser man, att man umgås kan med fan
Och vara lugn — om man är bara van.

Tisdagen den 28:de gingo vi under hyggligt väder med 9 knops fart. Dagen tillbragtes med läsning, musik, prat och ätning. Is syntes här och der drifva omkring i det öde hafvet. På qvällen syntes en fyr, som jag tror hette Ekholmen. Löjtnanten bjöd på karavanthé, som han hade med sig. Månen roade sig med att försilfra vågtopparna, så många han kunde få tag uti.

Månen är min bästa vän:
Gammal kärlek aldrig rostar.
Ingenting hans vänskap kostar,
Aldrig han mig svikit än.

Tyst han går med lugn och sans,
Som det höfs en vakt om natten,
Och jag vågar nästan att en
Punktligare aldrig fanns.

Älskar att på fredlig fot
Jemt sin pligt mot jorden fylla.
Ingen honom kan beskylla
Att ha gjort en mask emot.

Titta hur han vandrar der
Uti ljus och klarhet bara.
Tänk hvad månljust der skall vara,
Då det är så månljust här.

Gerna jag med honom böt,
Der han går i molntulubben:
Herre Gud, hvad han är söt,
Den som finge pussa gubben!

Under natten passerades Hogland. Isbitarne dansade omkring oss, och emellan dem visade en och annan sjel sin svarta trindskalle på morgonqvisten. Från en liten ångbåt kom lots ombord för att be oss vara välkomna till Kronstadt. Han talade bra svenska, men bröt ännu bättre på finska.

Så kommo vi in uti Kronstadts hamn
Och fingo tulltjenstemän se.
Vi måste uppge våra ärliga namn
Och oss underdånigt bete.
De nogsamt sågo i papperen ner
Och sedan på oss och kapten.
Det gör ingenting att jag biktar för er,
Att vi darrade på våra ben.

Och se’n de förseglat vår packning med bly
Och fått sig en rafflande sup,
Då kände man sig som en menniska ny,
Då de knallade ned i sin slup.
De hade uppfyllt vederbörandes bud,
Fast tjensten var allt utom rask.
Jag tänkte och suckade: Herre min Gud,
Hvilket fult och onödigt patrask!

Mellan Kronstadt och Petersburg går ångbåt fyra gånger om dagen och resan är gjord på halfannan timme. Från Kronstadts hamn färdas man per droska ned till ångbåtsbryggan, som ligger ett godt stycke ifrån. Tjugu kopek kostar åkningen, och den är icke mera värd, emedan man åker sämre än på någon svensk rapphöna. Droskorna äro för det mesta ensittsiga utan något ryggstöd eller något på sidorna att hålla sig fast vid. Man sitter som på en pianostol eller en uppskrufvad kontorsstol. Man får balancera bäst man kan, medan kusken, som är af tarfligaste utstyrsel, kör med en brinnande fart öfver den dåliga stenläggningen, så att man hoppar opp och ned, som om man barbacka red på en häst som stöter. Bjuder man till att göra någon anmärkning, så svarar han bara dobra! och kör med den största sorglöshet till det bestämda målet.

Vid ångbåtsbryggan köper man biljett, som kostar 1,50 svenskt och går ombord på en ganska stor och bastant ångbåt med kolossala hjulhus och en salong med helgonbilder och taflor med religiösa framställningar. Största delen af passagerare utgöres af marinknektar. Ryska officerarne se mycket trefliga ut. Soldaterna åto salt och bröd, så att det gnistrade om apparaten. Officerarne åto biffstek och drucko karavanthé. Tror jag det!

I Petersburg visiterades våra reseffekter, men på ett mycket förekommande sätt. Tullgubbarna sågo nog att vi voro folk, som det ej var rådligt att leka med. Stadens läge är lågt och sankt. Deraf kommer troligen namnet: Sankt Petersburg. Emellertid häpnar man öfver det stolta och storartade hos en sådan ungtupp till stad som Petersburg. Jag menar en örn!

Vi togo in på hotell d’Angleterre, helt nära Isakskyrkan med sin kolossala guldkalott, som utsågs till vår ledningsfyr vid våra ströfverier kring gatorna på egen hand.

Hotellet var stort och präktigt. Det första, som vi anmärkte, då vi kommo in, var en egendomlig spottlåda: en låda med lock, som flög opp, då man tryckte på knappen af en upprättstående käpp. Sedan man begagnat lådan, slog locket igen med fart, som om ingenting händt. En af sällskapet anmärkte, att idéen var god, emedan morgontupparna ej kunde flyga bort utan voro i säkert behåll.

Hvar och en som reser till Petersburg vill jag råda att han tar med sig en kappsäck med kläder och en dito lika stor med rublar. Allting är dubbelt dyrare än i Stockholm: mat och våtvaror, pepparkakor och ullstrumpor, skodon och nattmössor, papirosser och peruker, hvitlök och appelsiner! med ett ord allt som man kan upptänka. Endast ett lysande undantag vet jag, och det är åkning. I spårvagn eller droska åker man billigt. För 20 kopek åker man långa vägar. Betalar man mera, så åker man ännu längre, och så undan för undan.

Newafloden var packad med drifis, som dansande drog oss om näsan med ganska kyliga flägtar, under det den passerade staden, för att navigera i Östersjön. Enligt Ryssarnes mening, är den skyldig att vara undan till den 13:de Maj, då 1 Maj firas i Petersburg.

Utan afseende på väderleken, måste vi resenärer bittida och sent vara ute och gno, för att på den korta tid, som stod oss till buds, kunna se åtminstone något af allt hvad den präktiga kejsarstaden har att bjuda på. Jag tänker alldeles icke i den här dagboken besvära mig med att beskrifva Petersburg och dess märkvärdigheter. Det är mycket lättare och beqvämare, att be hvar och en, som önskar göra stadens närmare bekantskap, att resa dit sjelf och med egna ögon se och begrunda; ty så ha vi gjort och så anser jag hvar och en bör göra.

Likväl bör jag ej undandraga mig att påpeka hvad som vid ett kort besök kan vara sevärdast, det är: Amiralitetsplatsen, Peter den stores staty, Isakskyrkan, Kasankyrkan och dessutom minst 130 kyrkor, ifall man är mycket kyrklig utaf sig; Vinterpalatset, Marmorpalatset, Nikolai och Katarinas statyer, Senatens palats, Eremitaget och flere tusen privata palatser. Isakskyrkan med sin stora kupol af klara guldet är väl bland det märkvärdigaste man kan se uti Petersburg. Man häpnar öfver den prakt och rikedom af guld och ädla stenar, som finnes samlad i en kolossal myckenhet inom dess murar. Man häpnar, emedan man aldrig kunnat tänka sig något ditåt, äfven om man hört och läst de utförligaste beskrifningar derom. Newski perspektiv väcker er beundran, Bazarer ser man der med otaliga butiker, der herrar och damer hvimla i olika bestyr och funderingar. Här kan man se lika tokiga fruntimmershattar som i Stockholm. De ryska damerna äro till sin klädsel temligen lika våra Stockholmska: samma tillkrånglade och osmakliga toaletter!

Jag tänkte på Erik Bögh:

»Enhver lille fröken, der vil fölge med sin tid, erkender uungåeligheden af, at hendes ansigt og frisure tillsammen får ett hestehoveds längde, og att der nederst på hendes ryg forudsättes eller rettere bagudsättes en dromedarpukkel, ti: Herre Gud! man er jo dog nöd til at se ud som et menneske!»

Så kom jag ihåg Egron Lundgren:

»Huruvida icke moderaseriet, isynnerhet bland fruntimmer, verkligen närmar sig till svagsinthet, måste lemnas till medicinska fakultetens afgörande. Åtminstone torde denna modesjuka tills vidare böra anses såsom en för den sanna kulturens blomstring vådlig farsot.»

Och så kom jag ihåg mig sjelf:

Hur högt jag vet att qvinnan högaktas skall,
Hon klär sig som ett spöke i alla fall,
Och derom har väl ingen ibland oss tvistat.
Att bli så ful som möjligt hon slår sig på,
Man ser på hennes drägt ifrån topp till tå,
Att smak för estetiken totalt hon mistat.

På två dagar kan man i Petersburg ej hinna att se mycket. Den 29:de April var kejsarens födelsedag. Qvällen förherrligades med storartade illuminationer och en storartad balett på teatern, och ingenting annat. Jag försakade danskonsten, emedan jag för min del tyckte att

Tre rubel för en biljett
Var för mycket för en balett.

Dagen derpå var stor militärisk ståt på Marsfältet, Derom kunde man ej få någon kunskap i tidningarna, emedan någon sådan ej kunde tryckas på en helgdag sådan som kejsarens födelsedag. Således gick jag miste om herrligheten och fick endast se ett regemente hästgardister, som med spel och fanor återkommo derifrån. Musiken var vacker, men hästarna ännu vackrare.

Den 1 Maj var dagen klar och solig. Jag lemnade Petersburg i all dess glans och återreste till Kronstadt på samma ångande sätt som jag kommit derifrån, glad att få fira första Maj på svensk botten, det vill säga ångbåten Piteå. Jag tror, det duger: en glad och treflig middag ombord hos kapten Sundberg och en dito afton på öfligt svenskt Djurgårdsmanér!

Dagen derpå utbröt en förfärlig storm med snöyra, som varade mest hela dagen. En glad middag om igen på Luleå, med thy åtföljande aftonunderhållning hos kapten Ankarcrona, försonade oss helt och hållet med väderleken. För min enskilda del tänker jag af båda dagarna länge och väl behålla ett särdeles angenämt minne. Lefve kaptenerna, bolag och fartyg! hurrej!

En storm i Kronstadt låter om sig värre än någon annan, ty tjutet och hvinandet i de otaliga och tätt sammanpackade fartygens tackel och tåg jemte sjömännens eviga ohoj och hivej! är mycket mera döfvande och fruktansvärdt än på något annat ställe, åtminstone som jag sett. Lägger man då äfven till schåarnes grymtande språksammelsurium, så är det rigtigt dobra karaschå!

Kronstadt är Rysslands vigtigaste sjöfästning och det egentliga värnet för Petersburg, som ligger 5 ½ mil derifrån. Staden ser ut som Carlskrona: tråkig och med breda gator. Kronstadt är ändå ingen småstad: 60,000 menniskor tyckas slå sig rätt bra ut på sina inkomster af handel och sjöfart. Här är mycket att se och beundra, men då vädret är dåligt och ruskigt, så förlorar man lusten att lustvandra mer än nödigt är.

Uti Kronstadt jag gick, fast ur himmelens sky
Regn och hagel i ymnighet föll,
Och jag staden besåg, fast mitt resparaply
Jag beständigt för ögonen höll.

Och jag sjöknektar såg med förträffligt humör
Defilera min näsa förbi,
Och en sällsam musik blåste takten framför
Medan trummorna stämde uti.

Och de blåste, så ögonen hvälfde sig ut,
Ett entonigt tututteritu,
Och tututteritu blef det ända till slut,
Och jag hör samma toner ännu.

Jag officerare såg i kapotter och gull,
Jag såg folk uti tvister och skämt.
Jag såg barn uti smuts och kaptener på lull,
Och madamer i trasor alltjemt.

Och på dockor och skepp gaf jag granneligt akt,
Jag såg dufvor i tackel och tåg.
Jag såg kranar till sjös, jag såg Kejsarens jakt,
Jag såg »bördingar» fulla med råg.

Och jag såg en bazar med allt möjligt uti,
Jag såg nunnor och sjömän på kryss;
Jag såg tågverk och skinn, jag såg träsnideri,
Jag såg skodon, som luktade Ryss.

Och hotell Rosalie jag bland annat besåg,
Under det jag kring gatorna strök.
Med mitt sällskap jag åt kaviar och pirog
Och drack rönnbärslikör på försök.

Och värdinnan charmant emot gästerna var:
Hennes namnsdag det var samma dag.
Och på tyska hon bad oss en stund stanna qvar,
Och så bjöd hon på vin öfver lag.

Och en sjöofficer, som var Finne till börd,
Slog sig ned utan tvekan och söl.
Att Stockholmare se, blef han slutligt så rörd.
Att han rakt af förtjusning blef knöl.

Och värdinnan oss bjöd uppå tårta jemväl
Och vi sköljde med sherry den ner.
Efter frukosten togo vi hjertligt farväl
Med en bock uppå Stockholmskt manér.

Och när klockan slog tolf, just som tolfslaget dog,
Gick ett skott, att jag nästan blef stum.
Och jag tänkte: om Stockholm den seden antog,
Vore inte den saken så dum.

Och jag såg något stort uti regnluften stå,
Och jag undrade först och gick fram:
Och Stor-Peters staty stod och trampade på
Carl den Tolftes banér. Det var skam!

Sen’ jag skådat mig trött, rann det bjert i min håg,
Att i Ryssland vi ha en koloss.
Och af allt hvad jag såg uti Kronstadt, jag såg,
Att jag inte med Ryssen vill slåss.

Ukraine, Bessarabien, Astrakan och Kasan m. m. hann jag ej besöka. För den korta tiden nödgades jag äfven försaka nöjet att fiska stör i Wolga och vaska diamanter i Ural. Tiden var inne för afseglingen. Både Luleå och Piteå voro fullastade med råg och mjöl, och med den största försigtighet krånglade de sig ut ur det troligen trångaste af alla utseglingshål i verlden, för att komma ut i ett friare och renare vatten. Vädret var godt, fastän vinden var emot. Kapten Sundberg gjorde i hast en öfverhalning eller mönstring ombord, innan vi kommo rigtigt i gång.

Äro alla	fruarna med?	Ja!
	Fröknarna?	Ja!
	Majoren?	Ja!
	Löjtnanten?	Ja!
	Skeppsmäklarn?	Ja!
	Poeten?	Ja!

Således äro alla församlade här? Ja, kapten! lefve kapten!

Vi hviftade åt Kronstadt, upplifvade af den ljufva känslan att vara på hemvägen. Sinnesstämningen ombord var den bästa man kunde önska sig; och det är också säkert det förståndigaste för en sjelf och det angenämaste för en medresande, att hvar och en tar med sig sitt bästa lynne på resan. Man kan ta med sig ett par byxor mindre i stället.

Drifis mötte vi här och det af ganska kompakt beskaffenhet och detta gjorde att Luleå kom att skilja sig något ifrån oss. Det gör ingenting, vi träffas snart och hoppas emedlertid att få behålla vårt vackra väder på hemresan.

Från storm, o haf! oss skona,
Låt milda böljor gå!
Farväl, du Ankarcrona!
Farväl, du Luleå!
Snart få vi ljufligt lefva
I Stockholm vid Norrström,
Då Petersburg och Newa
Försvinna som en dröm.

Oss kan ej Ryssland blända,
Vi lugnt ta dess förlust:
Hur ljuft att ryggen vända
Mot Ryssens frusna kust!
Hans snöluft än oss biter,
Hans isberg mot oss gå:
Ur vägen Muskoviter!
Ge rum för Piteå!

Wiborgska smällens minne
Jag lifva vill hos er:
Der ligger Wiborg inne
I viken, som ni ser.
En lunta uti qvällen
Knut Posse gjorde klar —
Och lukten efter »smällen»
Fins än i Ryssland qvar.

Derborta, om vi titta,
Syns Hogland, som förut.
Godt folk! jag tror, besitta!
Att än det luktar krut.
Der var det, 88,
Som hurtig Carl angrep
Och skrämde Rysslands flotta
På flykten, så det pep.

Hell Auras skald! Hvem tvekar
Dig ge sin hyllningsgärd?
Rätt ut, som jag nu pekar,
Der är en sångarverld.
Der molnets kant sig skubbar
Mot hafvets blåa färg,
Der ligger Borgå, gubbar!
Och der bor Runeberg.

Vi Ryss- och Finland lemna,
Det gör oss ingen sorg.
Fast knappt jag vill dig nämna:
Farväl du Sveaborg!
Snart svenska böljor skölja
Vår köl med lif och lust!
Farväl du finska bölja,
Farväl du finska kust!

Det gick som en dans öfver Östersjön, och då vi kommo in till Sandhamn, sågo vi till vår stora glädje att tullflaggan var hissad i topp.

Så ser jag dig, min gamla klippa åter!
Ett tjugutal af år jag larfvat här
Och tullomhuldat skeppar-fenomener
Och sugit musten utur mager strömming,
Tills sjelf jag magrat som en fångad mås,
Som strandsatt blickar på sin klippta vinge,
Och ser med sorg mot rymdens fria ban.
Hur kan man sätta bo uppå en ö
Med två mils vattenväg till fasta landet,
Då man ej stöflar har som Lunkentus
Och ej som Ragnar vattentäta byxor! – – –

En Lunch intogs, då vi passerat Kanholmarna. Någon anmärkte, att man alltid bör sitta, då man tar aptitsupen, ty då får man aldrig röd näsa. Den 8:de Maj gick Piteå triumferande in i Ladugårdslandsviken och landade vid Sillhofvet.

Och när klockan var 3 och på Skeppsholmen slog,
Kom en tullkarl och ömt tog oss an.
Och ett moln öfver sällskapet hastigt sig drog,
Då vi togo farväl af hvarann.

Och jag trängtade hem och i droska mig satt
Och var glad att jag kommit till bys.
Och jag mötte en vän, som mig helsade gladt
Och påstod att jag luktade Ryss.

Uti Petersburgs stad jag nu såg och förnam,
Att jag åkte ej hälften så rart.
Och hos Blåportens vakt jag mig mutade fram,
Och kom hem med en brinnande fart.

Och nu vill jag allenast berätta till slut,
Att finessen af resan var den,
Att jag Petersburg glömde i samma minut
Som jag kom till mitt Stockholm igen.

Illustration C. G. H–st S. s c