Jag sjunger min visa slätt aldrig för dem,
som leva med ro intill döden,
jag sjunger som den, vilken ej haft ett hem
på jorden, en sovplats i nöden.
Ej mera jag biktar allt skräp jag gjort
eller tigger om vänners välmening,
helt ensam, o Gud, jag står vid den port,
där man väntar på dom, eld och rening.
Jag sökte en kulle att vila uppå
och i drömmar om stjärnkvällen somna,
men dömdes att jämt från mitt läger uppstå,
tills de värkande lederna bortdomna.
För mig ingen tystnad i midnatten fanns,
och väl aldrig jag sovit som andra,
och de fåglar som jublat i morgonens glans
ha blott väckt mig på nytt till att vandra.
Men jag vet, att Herren av Ande och Lag
min kamp och min strävan känner,
förgäves jag icke har levat en dag,
fast jag dör utan hus eller vänner.
Och jag har väl ej mycket att sjunga för er,
än god natt jag önskar er alla,
och jag viker från vägen, när solen går ner,
för trött av att uppstå och falla.
