En fästman har Anna i Broby by,
och en vän har Vilma vid Tärnsjö Nor —
Men den fula Selma vid Utby,
hon har bara sin fattiga mor.
Vad tror du — vad tror du, när vårregnen falla,
ska han komma och kyssa ditt böljande hår?
Och ska ska han inte svika när dagarna bli kalla,
och snön fyller sjöstrandens snår?
Ty den fula Selma vid Utby grind,
henne flina de fulaste pojkarna åt.
Det är mörkt, det är kallt som en juldagens vind,
hennes hjärta som bävar av gråt.
Vad tror du, vad tror du, när året skall vända,
när nyåret lyser över enarna och snön.
Kanske kommer han om natten, när stjärnorna de tända
sina lampor över vakarna på Utbysjön?
Hennes kropp är krökt som en myrväxt gran,
hennes sång den är så bristande tunn,
hennes bröst lockar ingen att leka,
och till kyssar ehj hennes mun.
Vad tror du — vad tror du väl, när marsvindar ila
och skaren ligger blå över Brobergs mo?
Kanske kommer han ur nätterna och bär dig till att vila
och kysser dig att sova i jordens ro.
