En visa vill jag sjunga,
som handlar om min lilla vän,
hon är från mig bortfaren, men kommer snart igen.
Ja, bort', ja, bort', ja borta är min lilla vän,
hon är så röd om kinderna,
hon är min lilla vän.
Och mor min hon är ledsen,
när jag till lilla vännen går,
men hon har gjort detsamma
i sina unga år.
Ja, lika glad så gångar jag till vännen min,
när aftonsolen sänker sig
på himmelen den blå.
Och far min han är vreder,
för jag vill gifta mig i vår,
men väntar jag till hösten
en annan vän hon får.
Jag vän', jag vän', jag vänta kan ännu ett år,
ty jag är bara nitton år,
det fyller jag i vår.
Hur ljuvligt är det icke
att ta sin lilla vän i famn,
och känna sig bortfaren
uti ett annat land.
Ja, föj', ja, föj', ja, föjlarna i skogarne
de sjunga om trolovelse
en härlig fröjdesång.
Och lyster Er att veta
vem denna visan diktat har,
så är det en sjöfarande,
som ifrån Småland var
Ja, Små-, ja, Små-, ja, Småland där mamsellerna
spatsera sig om kvällarna
till lilla vännen sin.
