Skön, med lågande hy och slutna ögon
slumrar herden så ljuvt i månans strålar.
Nattens ångande vindar
fläkta hans lockiga hår!
Stum, med smäktande blick och våta kinder,
honom Delia ser från eterns höjder:
nu ur strålande charen
svävar hon darrande ned.
Och av klarare ljus vid hennes ankomst
stråla dalar och berg och myrtenskogar.
Utan förerska spannet
travar i silvrade moln.
Herden sover i ro: elysiskt glimma
i hans krusiga hår gudinnans tårar.
På hans blomstrande läppar
brinner dess himmelska kyss.
Tystna, suckande vind i trädens kronor!
Rosenkransade brud, på saffransbäden
unna herden att ostörd
drömma sin himmelska dröm!
När han vaknar en gång, vad ryslig tomhet
skall hans lågande själ ej kring sig finna!
Blott i drömmar Olympen
stiger till dödliga ned.
