Erik Axel Karlfeldts dikter/Flora och Pomona/Det förgångna
| ← Tillägnan |
|
Värdshuset → |
| Från Flora och Pomona (1906) |
DET FÖRGÅNGNA
I gamla visor klingar det,
i gamla danser svingar det,
vinden i gamla skogar
går med dess lätta fjät.
Det skimrar från den första skyn
som seglar norrut ljus om hyn,
tidigt, när vildgässplogar
styra mot bergens bryn.
Det susar fram på tjäderns dun
i björkskog ung och knoppningsbrun,
vinkar där vårfruvädren
vagga i videfjun.
Det följer första svalans flykt
och reder sommarnästet tryggt
uppe i byn där fädren,
hennes och mina, byggt.
Och knappt har sommardagen bräckt,
i fältens första vakna fläkt,
fuktig av blomsterväta,
darrar dess andedräkt.
Det fladdrar kring min vildmarksgång
i doft och glitter dagen lång,
flyr som ett vallhjons fläta
in i de gröna prång.
Där hedens kullar stå i rök
från starbraksfestens heta kök,
far det förut och härmar
eko av lur och gök,
Det lyser under knotig tail
på hjortronmyr och smultronvall,
blänker från skört och ärmar,
glimmar i fors och fall.
Och här är byn vid flod och mo,
och här är svalans sommarbo.
Här vill min oro sova
i det förgångnas ro.
Här är var sten dess minnesvård,
i lunden kring min faders gård
bor det som andaktsdova,
heliga psalmackord.
I skyig natt, då allt är skumt,
då höet ångar mjukt och ljumt,
fattar det mod och talar
vad det förborgat stumt.
Det är min egen moders röst,
den första vännens vid mitt bröst,
snyftar och lugnt hugsvalar,
bannar och bjuder tröst.
Det säger: ”Här är allting kvar,
här vänta dig i gott förvar
tusende vackra sånger;
var har du varit, var?
Vad söker du för hemligt spår,
när du till uppbrott redo står,
mörk som av sorg och ånger?
Säg, vart du går och går!”
Och högst vid späda älvars lopp,
där fjällen stå i sommardropp,
fjällen dem vintrar isa,
får det gestalt och kropp.
Du Siljansbrud i färgrik ståt
som står på Städjans stjälpta båt,
vifta mig än en visa,
innan vi skiljas åt!