Erik Axel Karlfeldts dikter/Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim/Eden
| ← Löskekarlarnes sång |
|
Elie himmelsfärd → |
| Från Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim (1901) |
EDEN
I
Det är morgon, det är Eden,
salighetens unga gård.
Svarta starar lägga reden
hos den höga aspens mård.
Vinden spelar, kalven dansar
vigt och lätt,
trampar nätt
mellan markens tigersvansar.
Duvans unge seglar trygg
på den breda gladans rygg.
Vit och naken husmor träder
mellan rika trädgårdsland;
ärter blomma ibland fläder,
bönorna bland vallmors brand.
Grisen vaknar i sin stia,
gluttar ut
vid sin knut
mellan åbrodd och salvia,
fnyser med sin bleka nos
på en röd och daggig ros.
Adam går i lantmansdrömmar
under gula plommonträd.
Fålen utan bett och tömmar
löper fri i självsådd säd.
Med ett äpple vinkar Eva —
det blir vår,
var hon går;
skära sken kring barmen sväva.
Här är morgon utan slut,
här är Eden österut.
II
Eva står skamsen i lackröd sol,
tummar sin stadiga fikonlövskjol.
Adam, i gröna kalsonger,
grinar av knip och ånger.
Ormen i trädet så skadeglad
vispar med stjärten bland apelblad.
Ängeln med flamgula byxor
reser den största av yxor.
Friden är bruten och fallet är gjort,
hänglåset dinglar för Edens port.
Adam skall svettas av möda,
Eva skall skriande föda.
Slagan skall dunka på logens strå,
Kains klubba skall täljas och slå.
Långt skola mänskorna draga,
glömma sitt hem som en saga.
Het står dagen, dess morgon är slut.
Svalka ger kvällen: västerut!