Erik Axel Karlfeldts dikter/Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim/Kom i lunden
| ← Svinaherden och greven med det goda ölsinnet |
|
Sång till psaltare → |
| Från Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim (1901) |
KOM I LUNDEN
Kom i lunden, räck mig kannan
under våra lönnars glans.
Låt mig vira dig om pannan
mina jägarvisors krans.
Jordens höst skall ej fördärva
kransen som din spelman ger:
den är tecknet: du skall ärva
landet där ej sol går ner.
Skuggan som allt liv fördystrar,
tidens frost, som svala gör
dina obesjungna systrar,
finnas ej för visans mör.
Deras kärleks unga lundar
skifta aldrig doft och röst,
outsläcklig längtan rundar
deras bävande små bröst.
Fägring flyr; på ängen mister
sista nejlikan sin glöd —
visans mö på lätta vrister
dansar alltid frisk och röd.
Så, när sena vintrar slunga
snö i våra levnadsspår,
skall du blomma bland de unga
i min sång från trotsig vår.
Och då skola mänskor säga:
Sällsamt sälle Fridolin!
Huru vart han värd att äga
sådan skatt och pärleskrin?
Hjältar, stormande kring jorden,
sökte fåfängt med sitt svärd
lyckan som är denne vorden
kamplöst på hans dunkla färd.
Och jag ler, då jag dem svarar,
som i trotsig vår jag lett,
och som nu min sång förklarar:
av ett under är det skett.
Där jag lopp min skalkhets vägar,
högg mig lyckan i mitt skört,
där jag drack min ampra bägar,
göts den full med ljuvligt vört.