Erik Axel Karlfeldts dikter/Hösthorn/Änklingen
| ← En höstens kväll |
|
Avskedet → |
| Från Hösthorn (1927) |
ÄNKLINGEN
Jag ville ha sagt dig det ömmaste ord
som låg mig på hjärtat och gnagde och malde,
du strävsinta dotter av den sträva jord;
kanhända det löst det bann som oss kvalde.
Jag ville allra helst att det skickat sig så,
ätt vi vandrat tillsammans, medan ingenting vart sagt,
och känt hur vi blevo till en ifrån två
genom tystnadens ljuva, förenande makt.
Jag ville ändå mer: att vart förfluget ord
kunnat mötas av ett leende som jublade tryggt.
Hur munvädren fara, vet ingen på jord,
men visst är hjärtats tal, fast förteget och skyggt.
Vi gingo på var sin sida av en ström
som allt bredare lopp mot det ändlösa havet.
Emellan oss fladdrade en tröttflugen dröm
om det stora vi dräpt, som vart i tysthet begravet.