Erik Axel Karlfeldts dikter/Hösthorn/Kurbitsmålning
| ← Karl Johan |
|
Fogden i Heidelberg → |
| Från Hösthorn (1927) |
KURBITSMÅLNING
Jag målar en ros
och lilja därhos,
en ingen tror,
en ingenstans gror,
och blott till mitt hjärtas nöje
jag slingor och kransar snor.
Jag målar en vår
med nypon i snår,
jag målar en höst
med sippor på bröst,
jag blandar all årets fägring
min drövade själ till tröst.
Jag målar en stad,
en skön och glad,
med torn som ljus,
med portar och krus,
jag målar kung Salomos gamman
bland blomster i frillornas hus.
Jag målar en bild,
en skär och mild,
en ingen vet,
en hemlighet,
förstucken i flocken av tärnor
på mången bergsmanstapet.
Men se min kurbits,
dess resning och snits!
Allt högre den gror,
blir kunglig och stor,
en alla gurkornas gurka
från landen där solen bor.
Nu slutar mitt värv.
Jag går med min skärv,
en ingen minns,
en ingenstans finns.
Men hundrade år och mera
kurbitsen står stolt som en prins.