Erik Axel Karlfeldts dikter/Vildmarks- och kärleksvisor/Höstvisa
| ← Midsommarvisor |
|
Hos häxan → |
| Från Vildmarks- och kärleksvisor (1895) |
HÖSTVISA
Förtrogen hälsning låt mig vid ditt bröst
dig kärligt bringa, klara, blida höst!
Om dagen går du som en jaktgudinna
och blåser horn inunder björkars glans,
men som en ung och levnadslustig kvinna
du svingar het och yr på nattens dans.
Ja, du är glad, ty du är god och skön.
Av dig får sommarns legofolk sin lön.
Och vi som akta nyttans håvor ringa,
för oss du tänder dina färgers glöd
och låter stormens djupa strängar klinga
av allt ditt hjärtas stämningsöverflöd.
Från badstusvalen höres skäktans vin
och bråkans tuggning på det sega lin;
där drömmer flickan, agnig, varm om kinden,
om bröllopsrustning och om lakansväv.
Därutanföre rasslar ödsligt vinden
i backens rönnar och i vikens säv.
På vägen leder tiggarkvinnan stolt
sin unge, pösande i trasig kolt.
Nu vankas i var bondgård rik förtäring,
vid varje skördefest en tår på tand.
Knappt nog hon nickar åt en backstukäring
som rotar i sitt magra jordbärsland.
Lugnt sitta husets hjon i blåsig kväll
vid stängda dörrar och vid stängda spjäll.
Dem sommarns oro skingrat hösten enar
i hemmets vila, hägnande och ljuv.
Vem smyger ute under gårdens grenar —
en blygsam giljare, en äppeltjuv?
— Ja, det är höst. Mitt hjärtas väna vän,
vad lust, att vårfödd kärlek lever än!
Vad lust att se din unga fägring mogna,
din barm bli hög, din kind bli äppelröd!
Stort är att älska, mer att vara trogna
i älskogs brusande och bråda glöd.
När hem jag kommer från en tidig jakt,
bak trappans jungfruvin du står på vakt,
och när från ljustring sent jag återvänder,
ur fönstrets mörker hälsar mig din röst;
din blick har följt mitt bloss längs älvens stränder.
Vad lust att älska i den kära höst!