Erik Axel Karlfeldts dikter/Vildmarks- och kärleksvisor/Mot våra
| ← Kilak |
|
Obekanta → |
| Från Vildmarks- och kärleksvisor (1895) |
MOT VÅRA
När ängen, den vattensjuka,
sitt första andpar har fått
och tranbären ligga där mjuka
och skifta i rött och blått,
då öppnar jag port och dörr,
som stängdes mot vintern förr,
ty kamrarna bli mig för svåra,
så snart det lider mot våra.
Jag vill som Noak ur arken
gå ut på den torkande jord
och tända i ödemarken
ett offer av lågande ord.
Likt duvor med oljoblad
dra grågäss mot norr åstad,
och i deras luftiga fåra
sin glittrande guldsäd strör våra.
Nu sjuder likt bäckarnas vatten
min blod, som rann lugn och sval.
Nu ropar som uven i natten
vart länge förstummat kval.
Det är som vart vemodsfrö
fick groddkraft av vårens tö,
och minnena kännas så svåra,
var gång det lider mot våra.
Hör horsgökens surrande giga
och lärkornas små positiv!
Hör bölande oxe och kviga,
som längta till vildmarkens liv!
Nu vridas vidjor och hank,
nu tjäras ekor och plank;
det rustas och fejas så svåra
att hedra den ljuvliga våra.
Snart grönska gärden och vretar,
snart blomma täppa och äng,
och flickan violer letar
att dofta invid hennes säng
och suckar med sorgeligt sus
och ler som i drömmande rus —
ty flickorna bli då för svåra,
så snart det lider mot våra.