Erik Grane/III.
| ← II. |
|
IV. → |
III.
Under denna tid började Grane att med ifver
läsa religiösa skrifter. Och han läste ej blott
sådana, som voro egnade att stärka honom i hans
tro, utan äfven dem, som väckte tvifvel.
Det fans en stark hänförelse i en del af dessa skrifter, och hänförelsen grep altid Grane. Öfver hufvud taget hade han svårt att ens läsa en bok, som var skrifven med entusiasm.
Men hänförelsen hos de författare, han studerade, lärde honom själf att tänka. Det var mest Rydberg och Wikner han läste. I synnerhet Rydberg. Ännu fans det hos honom intet tvifvel på uppenbarelsen. Endast i själfva sättet att tolka och uppfatta skriften önskade han att få vara mera fri. Och den, som en gång börjat att undersöka, han kan icke stanna. Han bäres fram, längre och längre fram, bäres som af en osynlig kraft. Ty det ligger en kraft bara i förmågan att kunna och vilja fråga. Och det ligger en glädje i denna kraft, en rik, outtömlig och förväntansfull glädje. För hvarje liten upptäckt man gör, hoppas man på en ännu större, man tycker, att horisonten vidgar sig, och därför att man förut sett ingenting, tycker man, att man nu ser så mycket. Och hvad man funnit eller tror sig hafva funnit, känner man en jublande lust att meddela andra. Ty man tror, att alla måste dela begäret att fråga liksom lyckan öfver att få ett svar.
Därför skref Grane frimodigt hem om sina tvifvel, och han berättade, att han börjat se sin värld med andra ögon.
När han då fick svar, var det från modern. Det lät djupt bekymradt och var ej utan en viss bitterhet.
— »Antikrist skall komma», stod där, »före de yttersta tiderna, det veta vi. Och den som ej tror Kristus vara Gud, han är visserligen antikrist. Men jag beder för dig, att ej också du måtte varda förförd.»
Grane kände sig så besynnerligt främmande för sin mor, när han läste detta. Det var ej fritt från, att han till och med i den första häftiga glädjen öfver de »nya» upptäckter, han tyckte sig göra, haft en stilla förhoppning, att han skulle kunna förändra moderns uppfattning. Men altid hade han trott, att de åtminstone skulle förblifva mor och son, äfven fastän deras tankar i mycket voro åtskilda. Han hade hoppats, att de skulle kunna mötas i en sak: i att ömsesidigt förstå och älska hvarandra.
Och det var först med en naiv förvåning, som det blef klart för honom, att detta var tvifvelaktigt. Det dröjde länge, innan han fick syn på omöjligheten. Och det dröjde ännu längre, innan han förstod, hvilken brist det var hos människorna, att åsigterna skulle skilja dem åt. Ty alla hafva vi ju blifvit uppfostrade med fraser, såsom t. ex. att »åsigterna göra mannen» o. d.
Han skref till sin mor bref, hvilka innehöllo glödande försvar för hans nya åsigter, han öppnade hela sin själ för henne, ty han trodde, att själfva uppriktigheten skulle utgöra ett föreningsband.
Men småningom blef han trött, han fann, att meningsutbytet aldrig ledde till något resultat, och han bad, att de måtte upphöra med denna gagnlösa brefväxling och i stället skrifva om andra saker. Det som en gång hade skett, det hade skett. Och det stod ej att hjälpa.
På våren tog han studentexamen och reste hem för att stanna hemma öfver sommaren.
Det var ett underligt hemlif, det som nu väntade honom.
Samtalen fördes å ömse sidor med en utmanande hetta, som medvetet sökte strid. Man brann af begär att ömsesidigt öfvertyga hvarandra, och det blef ofta häftiga scener mellan Grane och hans föräldrar. De kände, hur han i sina tankar alt mera aflägsnade sig från dem. Och Grane själf tyckte, att han var så ensam, och att ingen förstod honom. Å ömse sidor fans en rent af febril ömhet, som trängdes tillbaka, och irritationen var hos både honom och föräldrarna så stark, att den minsta anledning var tillräcklig att väcka alla de dispytämnen, hvilka lågo och slumrade, och som aldrig voro fullkomligt borta ur sinnena. Det fans så mycken känslighet hos de gamle Granes, och Erik hade ärft af dem båda.
»Lilla syster», Karin, hade nu blifvit stora fickan. Hon var sexton år och nyss konfirmerad. Erik ville så gärna närma sig henne, men osäker som han var på sig själf, ville han aldrig väcka tvifvelsmål hos henne. Och dessutom märkte han med en egendomlig pinsam känsla, att hon höll sig undan för honom.
Hade föräldrarna varnat henne för brodern?
Den tanken plågade honom outsägligt.
Stundom blefvo dagarna så tunga och stämningen så dyster, att Grane ej visste, hur han skulle kunna hålla ut. Men han talade ännu om, att han skulle blifva prest, såsom modern städse önskat! Han ville blott taga filosofiekandidatexamen först, för att han skulle kunna få tid på sig och pröfva sig själf. Ty hade han ej tron, kunde han ej blifva prest, därom voro modern och han ense. — —
Det var en sommarafton. Modern satt på en soffa, som stod utanför fönstren till faderns rum, hvilka lågo på nedra botten. Hon satt och arbetade, men altibland slog hon upp ögonen och såg på Grane, som satt och läste i en tidning ett stycke ifrån henne. Systern satt bredvid och hjälpte modern med att taga ut tråckeltrådar. Genom det öppna fönstret kunde man höra, hur fadern bläddrade i kontorsböckerna, där han satt och arbetade vid skrifbordet.
Plötsligt sade fru Grane, utan att se upp från sitt arbete:
— Erik.
— Ja.
Han såg upp och märkte, att det var något särskildt modern ville säga.
— Jag ville fråga dig om en sak.
Fru Grane bemödade sig att tala utan ansträngning. Men det darrade tårar i hennes ögon.
— Hvad då? sade Grane.
Han anade, hvad som skulle komma.
— Vi hade tänkt att fråga dig, om du inte skulle vilja följa oss till Herrans heliga nattvard, innan du reser.
Hon såg fortfarande ned, men Grane såg, hur stora tårar föllo ned i moderns knä. Han teg en stund, visste ej rätt, hvad han skulle svara. Han kände sig så besynnerligt vek om hjärtat.
— Jag kan icke göra det som förr, sade han. Det vore icke rätt af mig.
Modern lutade sig ned mot sin sömnad och grät. Så såg hon upp.
— Gå upp efter en näsduk åt mig, barn, sade hon till Karin.
Flickan gick, men i det hon gick, kastade hon en blick på brodern, som nästan var vredgad.
Modern grät igen.
— Jag vet ju, att ingenting af det, som hör Gud till, mera har något värde för dig, utbrast hon.
Han försvarade sig ifrigt, men under det han motsade, kände han, hur han gaf vika. Han tog moderns hand och kysste den.
— Låt mig få tänka på det, sade han. Är det mig möjligt, skall jag göra det.
Modern föll honom om halsen.
— Gud välsigne dig.
När Karin kom tillbaka, fann hon Grane sitta i soffan med hufvudet lutadt mot moderns axel.
Dagen derpå kom Grane till modern och sade, att han ville göra, som hon önskade. Han tyckte, att han kunde göra det. Visserligen blef nattvarden för honom intet sakrament. Det blef en åminnelsehögtid, ingenting annat. Men han stod ej ut med att se moderns sorg. Och för sig själf tänkte han, att det skulle vara eget att se, hur han kände det nu.
Men ju mera söndagen nalkades, dess osäkrare kände han sig, dess mera växte hans missmod. På söndagsmorgonen skulle han genast ha velat säga: nej, jag går inte. Men nu hade han en gång sagt sitt ord, och dessutom hölls han tillbaka af fruktan för skandalen.
Fadern kom in i matsalen, där frukosten stod dukad, och tryckte tigande hans hand. Han var vid sådana tillfällen alltid högtidlig och tyst. Modern kom emot honom och kysste honom. Ett ögonblick erfor Grane en känsla af lycka, som fylde honom med glädje.
De åkte till kyrkan. Solen sken varmt, dammet hvirflade muntert efter vagnen, och i skogen var det så högtidsstilla och lugnt. Mörka och raka höjde sig granarna öfver tufvor af mossa och lingonris.
När de gingo in i kyrkan, tyckte Grane, att hans strupe sammansnördes som af en kväfvande känsla. En vredgad stämning grep honom, och denna alvarliga, sjungande människomassa retade honom. Han blygdes djupt, ty han stod där ju som en lögnare. Och när han gick fram inför altaret, då blef det honom med ens tydligt, hvilket bedrägeri man begår, när man träder fram med församlingen och skrymtande böjer knä. Ett hårdt hat bemäktigade sig honom, och när presten lade sin hand på hans hufvud, uttalande välsignelsen, kände han, hur han rodnade öfver sig själf.
Han satte sig åter i bänken, utan att böja ned hufvudet, och på hemvägen yttrade han icke ett ord.
När de kommit hem, gick modern fram till honom och ville smeka honom.
Han höll henne tillbaka och sade med darrande läppar:
— Jag gör aldrig om det.
Modern lät sina händer sjunka och betraktade honom länge med ett uttryck af sorg och förskräckelse.
— Hvad är det du säger?
— Jag gör aldrig om det, upprepade ynglingen.
På hösten for han till Upsala för att börja sina studier, och så förflöto tvänne år.