Ett besök hos Christer Posse i M'Pozo (januari 1890)
|
| Norra Skåne januari 1890 (Index:Norra Skåne 1890-01-18.djvu) (Index:Norra Skåne 1890-01-21.djvu) |
[ sida ]
Ett besök hos Christer Posse i M’Pozo.
Ur ett nyligen utkommet arbete “Kongominnen af Skeppar Lärka”, under hvilken pseudonym döljer sig underlöjtnanten G. Pagels, tillåta vi oss hemta nedanstående liffulla skizz, som skildrar sammanträffandet med den så tidigt bortryckte unge man, som föll på sin post, just då han, efter allt utseende att döma, var på väg att bryta sig en bana genom framgångsrikt civilisationsarbete i de svartes verldel.
Det var omkring kl. 11 f.m. Solen stod nästan i zenith. Hade du kunnat samla dess brännande strålar i en enda lina, skulle hettan varit tillräcklig att konkurrera med sjelfva Oreus, som dock lär vara jättedegeln för till och med mosaiske gångbart myntsamlande flinthjertans lösning. Ej en vindpust, och dock skummade den mäktiga Kongo mellan sina vid Vivi lodräta stränder, som om oceanens starkaste driffjedrar satt dess oroliga hvirflar i rörelse. Yellalafallen ligga just bakom den östliga klippa, på hvars topp Stanleys improviserade artilleri är uppstäldt. Man hör det vilda bruset från en flod, som på vissa ställen rullar fram mellan milsvidt skilda stränder och återigen på andra pressar sin väldiga vattenmassa mellan klippor, som kunna “ta’ hvarann’ i hand.
Midt öfver floden på södra stranden ligger M’Pozo vid floden af samma namn. Denna flod löper igenom en, hvad vegetationen angår, luxuriös ravin och kastar sitt svartfärgade bidrag till Kongoflodens vattenmassa. Den östliga stranden klifver gradvis upp mot den blå etern. Tre små hvita hyddor vid foten af det sluttande planet afteckna sig skarpt mot den gulaktiga marken. Det är M’Pozos nybygda station. Ett par hundra bambukäppar, några mattor af palmblad, ett dussin negrer och talrika käpprapp från en lång, något lutad hvit gestalt hafva på få dagar åstadkommit denna lilla station.
Gamle, hederlige Christer! Jag ser dig än som du stod, då din lilla station nyss var färdig. “Chicoten” under armen. De blå ögonen, ömsom småleende “af artighet” åt något träffande yttrande från någon af dina gäster, ömsom sprutande eld och lågor, om en af dina befallningar ej ögonblickligen åtlyddes. De skapade dig ett hem i M’Pozo. Låt vara, att en och annan krokodil försökte “in natura” taga valuta för den badbiljett eller att en och annan skorpion smög sig in i den “shimbaeck” nattetid och med sin giftiga akterdel påminte dig om fördelen att hålla dina fötter och ben väl skyddade. Hvarför, ack hvarför fick du ej bli qvar? Antagligen har du det bättre, der du nu är.
Under det att jag låter mina minnen från Kongo passera revy under min ovana stålpenna, kan jag ej utan ett halt släppa dig, M’Pozo, och din då ännu lefvande, trofaste chef ur sigte. Din höga gestalt ligger nu bäddad under en brännhet sand. Tornadon slår sina mäktiga vingar öfver din graf, ösande himmelska tårar på densamma. Schakalen uppstämmer sitt ömkliga nattjut, och flodhästen idislar blommorna på din ökenartade sarkofag. – En gammal kamrat ditlägger en krans, flätad af vänskapens och minnets anspråkslösa eterneler. “God bless you”, sade du sjelf mången gång. Nu, då du ej är mer, ber jag att få returnera de hjertliga orden.
Jemna årtag, ackompagnerade af en monoton sång, höras från floden. En hvit båt lastad med diverse lådor, tygbalar, romdamejeaner, etc, framdrifven af fyra kruboys, som med sjömäns kraft och färdighet handterade de långa askårorna, samt styrd af en i akterns stående “headman”, svänger raskt rundt udden vid inloppet till M’Pozo poden. Med en skicklig rörelse af sin långa styråra bringar “headmannen” båtens för upp på den sandiga stranden. Där står en högrest gestalt. De trofasta, blå ögonen äro något blodsprängda. En hvit hjelm skyddar hufvudet mot solen, och den något böjda kroppen omslutes af en snöhvit linneklädning. En ung man, som varit sittande i båtens akterdel, reser sig upp vid åsynen af männen på stranden, springer ledigt i land och helsas med ett hjertligt: “välkommen, i dag blir du hos mig hela dagen.”
Sedan den långe mannen, som är stationens chef, gifvit sina order i och för båtens aflastnng, begåfvo sig de unga Kongofararne upp till stationen, hvarest på en af bambu flätad veranda ett bord med diverse lifsförnödenheter äro framsatta. Man slår sig ned, under det att den unge gästen berättar, hvad nytt som passerat sedan de sist skildes åt. Den unge gästen är nemligen befälhafvare på en liten proper och kraftig ångare, som ligger midt emot M’Pozo just nedanför Vivi station. I dag har han fått permission, och hvad är naturligare än att passera den hos vännen och landsmannen i M’Pozo. Ett ljudeligt “Cusinieru toala moamba” (kock, tag hit moamban) stör för ett ögonblick det lifliga samtalet. Den rykande “Moamban”, tillagad på äkta flottvis i ett rymligt kärl af svart, inhemsk lera, bäres till bordet af en ståtlig negerflicka, hvars ungdomliga gestalt omslutes af en sid hvit klädning. Flickan hade ej den platta, breda näsa och stora oaptitliga mun, som föröfrigt karaktiserar negerrasen. Hennes var liten och välbildad, läpparne, ehuru mörka, små och retande. Det är “prinsessan från Kabenda”, chefens underdåniga slafvinna. Han har fått henne till skänks, och derför får hon tjenstgöra som “lavatrice” på stationen, ehuru hennes medfödda lätja hellre förmår henne att sitta i solskenet och rökande en kort lerpipa drömma – om hvad? Jo qvinnohjertat är sig nog likt, antingen det klappar under en hvit eller svart hud.
“Oo come here”: och på chefens rop framlinkar en liten byting om 7 à 8 år, svart som sot, med bländande hvita tänder och ett par ögon, som ej kunna uppvägas med diamanter. En riktig liten engel i svart. “Toala Malaffo”; och den lille muleken frambar en väldig kalebass, fyld med skummande palmvin. Pojken är barfota, och hans små fötter äro på ett grymt sätt marterade af jiggern, dessa för ögat knapt synliga insekter, som tränga sig under skinnet, hvarhelst set är bart, och anställa plågsamma härjningar, om de ej i tid uttagas.
Sjelfva jiggersuttagningen är en blandning af plåga och njutning. Du har fått en jigger någonstädes i foten. En brännande klåda förråder den lille grymmes inkräktning på det, som tyckes, fridlysta området. Men se dessa krabater genera sig hvarken för skor eller strumpor. De arbeta sig in med en ihärdighet, som borde väcka ens beundran, såvida ej följderna voro allt annat än angenäma. Nog af. Du har en jigger i foten. Muleken ropas. Utsträckt p¨å en stol, rökande din pipa eller cigarett, bereder du dig på tortyren. Muleken knäfaller framför dig och blottar din fot. Hans skarpa öga upptäcker snart en liten gulaktig blåsa, i hvars midt en liten svart punkt kan skönjas. Detta är jiggers bo, som den redan bygt sig under huden. Får den ostördt hålla på, har den snart skaffat sig ett helt regemente liktänkande, blodtörstiga kamrater, som hastigt sprida sig litet hvarstans på din fot. Hettan är odräglig. Pojkens lätta fingrar åstadkomma en slags kittling på den brännande foten, som ej är oangenäm. Dina ögon slutas ofrivilligt, och du hänger dig åt en sybaritisk slummer. “Aj som fan”, ropar du, om du är svensk, och rycker foten åt dig, då muleken med en nål eller en spetsad trästicka öppnar den lilla gula blåsan. Nu är den behagliga delen af operationen undanstökad och efterträdes af en brännande sveda. Snart visar emellertid gossen på ändan af sin provisoriska lansett en liten gulaktig påse, stor som ett knappnålshufvud och innehållande tusentals jiggerämnen. På det angripna stället märkes ett ganska djupt, mörkrödt sår, som, om du är gammal och försigtig afrikan, genast täckes med linneskaf, doppadt i karbolsyrelösning. Nu kan du ostördt ligga i din stol, sparka och svära en stund allt efter din disposition och din lefvers beskaffenhet för tillfället, under det att muleken “slår ihjäl” jiggernästet. Operationen är enkel, men kanske den skulle kunna sätta myror i hufvudet, för att ej säga jiggers i fingrarne, på mer än en europeisk läkare, som ej kände till hemligheten att behålla jiggercellen hel vid uttagandet. Jag kunde ej underlåta att nämna några ord om dessa rofdjur, som isynnerhet i M’Pozo voro särdeles talrika och lemnademer än ett, äfven kroppsligt, minne af de oförgätligt angenäma stunder, jag tillbragte på denna station. (Forts.)
[ sida ]
Lunchen är slutad. De båda männen resa sig och inträda i den låga bambuhyddan. Seconden på stationen är ej för tillfället hemma. Han är uppe i landet och håller på med en brygga öfver en af Kongos många bifloder, en brygga som förorsakat honom otroliga tålamodsprof, ity att den reguliert vid hvarje regntid “tog vatten öfver hufvudet” under sin tjenstgöring som öfvergångsmedel – för de talrika karavaner, hvilka färdas mellan M’Pozo och Stanleypool. En säng omgifven af ett hvitt muslinsnät, hvilande på bambukäppar, utgör rummets förnämsta prydnad. Golfvet är terra firma, belagdt med konstrikt flätade bambumattor. Väggarne äro prydda med spjut, sköldar, Kongoknifvar, bössor och patronkök; ett rankigt bord, betäckt med en grann filt, tronar i rummets midt. På detta märkas tvenne kabinettskort i ramar af euivre poli. Det ena representerar en äldre ordensprydd militär, den unge chefens fader, och det andra en ung qvinna af ovanlig skönhet. Ett stort fat med många porträtt, visitkort etc., några engelska tidningar, en fempipig “bulldogg” (revolver) samt en jagtknif, komplettera den brokiga samlingen på bordet.
De unga männen slå sig ned i hvar sin rankiga, ledbrutna, svartprickiga länstol, flätad af vidje. Deras snabba fingrar rulla cigarretter, och snart sitta de med halfslutna ögon bakåtlutade i sina stolar, blossande lätta, ljusblå rökmoln och tid efter annan smuttande kolsvart kaffe ur halfstopsmuggar af porslin. Detta är siestan. En halftimme eller så fortfor detta “dolce far niente”.
En ljudlig ringning kommer då båda männen att rygga till, öppna ögonen och gäspa munnarne nära på ur led. “För tusan, arbetet”, säger chefen, “ursäkta mig bror”, och hans höga gestalt försvinner genom denlånga dörröppningen. Derute äro redan ett dussin arbetare samlade. Chefen delar ut sina order. Några negrer fatta hacka och spada för att fortsätta med utjemnandet af de tre olika höga terasser, som ligga nedanför M’Pozos station. Några hafva redan sina matchets, ett slags långa knifvar, i händerna för att kapa gräset, som i vild frodighet spirar upp omkring den lilla nybygda stationen. De båda hvita männen följas åt upp till en inhägnad, hvarest stationens getter hafva sitt tillhåll. Sedan man betraktat deras språng, hört deras osmakliga bräkande och skrattat åt deras upptåg, tar man sig en promenad ner mot floden, hvarest några unga flickor i obetydlig klädedrägt äro sysselsatta med tvätt, allt under det några småpojkar skrika, plaska och kasta projektiler af sten, gyttja eller andra mer aller mindre angenäma och oskadliga ämnen. Nu har man sett allt sevärdt och återvänder till verandan, hvarest man slår sig ner och genom minnets kaleidoskop kastar längtande blickar mot fäderneslandet der långt uppe i Norden.
Det är skymning. Det sena middagsbordet är dukadt på den lilla verandan. Arbetet för dagen är slut. Romransonerna äro utdelade åt arbetsfolket, och vi återfinna våra unga män vid det ganska rikligt försedda bordet. Samtalet har mattat af något. Knifvar och gafflar skramla mot tallrikarne, och man njuter en stilla matro. Plötsligt störes qvällens frid af en dof hvissling. Den unge sjömannen rycker till, ropande: “Något är på tok der borta i Vivi. Det kan väl aldrig vara min båt, som draggar ankaret”? “Åh nej”, svarar chefen leende, “sitt qvar du och oroa dig ej. Skulle så vara, kan du ju ej i qväll komma öfver floden, ty du vet att min roddbåt ligger i Vivi i natt.” “Jag tycker mig se ett ljus som långsamt drar sig ned utför floden”, fortfor den unge kaptenen, skuggande ögonen med handen mot en imaginär sol. Och åter ljuder samma klagande ton. “Det är min båt, som slitit sig lös”, fortfor han och börjar blifva orolig. “Gamle E. är nog ombord, men det kan ju hända, att han har lagt sig, och antagligen finnes ej tillräcklig ånga uppe för att åstadkomma en kraftigare signal. Förmodligen har ingen varit på däck. Bakströmmen invid land har trängt ut fören på båten. Ankaret har draggat ut på djupare vatten, och min lilla präktiga båt är prisgifven åt de starka hvirflarne och skären, borta vid Djefvulsudden. Tänk om gubben är ensam ombord. Han går och gör af med sig.” Den unge sjömannen är häftigt upprörd. “Kära du”, säger vännen, “du hade ju permission att vara hos mig tills i morgon. Inte rår du för, att man ej ser upp ombord, då du är borta. Ingenting kan ju i alla fall göras, ty inte lär du väl tänka simma öfver floden”. “Ja, men tänk på gubben då. Jag får aldrig en lugn dag i mitt lif, om något händer honom.” “Jo, lugna dig broder”, återtager chefen. “I qväll gå vi och lägga oss, och i morgon, då vi vakna, är det nog troligt, att din kära båt ligger på sin plats.” Så söker han att trösta sin orolige vän, som slutligen sjelf börjar tro, att allt är ett obehagligt foster af hans stundom alltför lifliga inbillning.
Man fortfar att konversera, tills natten är inne, då man uppsöker sina obeqväma läger inne i den lilla hyddan. Men tidt och ofta ses den unge mannen ute på verandan, försökande koncentrera sina värkande ögon på den punkt, der båten har sin vanliga plats. Mörkret är intensivt, och det skulle varit lika omöjligt för ett menskligt öga att genomtränga detsamma som för en elefant att peta sig i tänderna med bakfoten. Efter en orolig, feberartad slummer stiger kaptenen ändtligen upp i dagbräckningen och finner tyvär sina farhågor besannade. Den smidiga båten med sina smäckra master och sin gula skorsten ligger ej på sin plats. Man kan ej se långt nedefter floden, och förgäves spanar det oroliga ögat efter någonting, som liknar en båt. Man hissar en hvit flagg på stationens flaggstång och affyrar samtidigt ett bösskott. Om en stund har man den glädjen att se en båt komma roende från Vivisidan tvär öfver floden. Ännu en halftimme af feberaktig oro och kaptenen har sagt farväl åt sin vän samt skyndsamt hoppat i båten, som genast lägger ut.
Med fart bär det i väg utför den skummande floden. Vattnet stänker in öfver de låga relingarne, och de glupska vattenhvirflarne tyckas vilja sluka båt och allt. Förd af headmannens starka arm, undgår den dock alla faror, och då den svänger om Djefvulsudden, får vår unge man till sin stora glädje se den kära båten, som i en liten vik, hvarest vattnet är alldeles lugnt, ligger helt orörlig. Snart är man ombord. Gamle maskinisten kommer sin kapten till mötes med tårar i ögonen och berättar sin underbara räddning. Båten hade slagit sig loss genom någon underström, allt manskapet var i land så när som på en eldare. Först hade man stuckit ut ketting, men den hade slagit sig oklar i spelet; och innan man hunnit göra den klar, var båten redan på djupt vatten och dref med rapidens fart ned mot Djefvulsudden. Intet var att göra. Ånga hade man ej nog ens för att signalera. Gubben E. hade tagit rodret, hvilket dock ej kunde göra någon nytta. Midt för Djefvulsudden hade båten svängt om trenne gånger i den starka vattenhvirfvel, hvarför denna punkt är utmärkt. Ankaret hugger tag i en klippa, kettingen sträckes och båten sätter fören under vattnet. Ögonblicken äro dyra. Med ett språng står den gamle vid spelet. En yxa har han fått tag uti i kabyssen, och med ett väldigt hugg spränger han den lik en fiolsträng spända kettingen. Båten lättar sig, svänger fören om, dansar lik en bondpiga i en liflig polska; men nu är faran öfverstånden: eldaren har fyrat på. Gubben springer ned i maskinen, släpper ånga i cylindrarne och, innan man kommit ner till Chaudron d’enfer, en af höga klippor omgifven bassin, hvarest vattnet kokar och sprutar som i en kittel, har gubben den glädjen att höra propellern arbeta med reguliera slag. “Ville d’Anvers” var räddad endast genom sinnesnärvaron hos en af våra landsmän.