Hör, Lukas, jag ditt råd begär
Uti en öm och vigtig fråga!
Säg, bör jag mig i gifte våga?
Du vet, jag i Lisette är kär.
»Ja gift dig, det min tanke är!»
Men om det till min ofärd länder?
Hvem vet hvad som med tiden händer:
Jag harm och ånger föreser.
»Nåväl, så gift dig ej, jag ber!»
Jag rådvill är att rätt mig skicka —
Lisette är dock en vacker flicka:
Så kär jag aldrig varit än.
»Jaså, nå, gift dig då, min vän!»
Men om min älskeliga sköna
Med tiden skulle mig bekröna —
Om någon sprätt... förstår du nu?
»Bevars, lef ogift, kära du!»
Jag nästan samma tanke hyser —
Men ensam i min bädd jag fryser
Uti den kalla vintertid.
»Nå, gift dig då, låt bli dervid!»
Än om Lisette sin pligt förgäter?
Om hon blir ond och svär och träter,
Jag bringas kan till öfverdåd.
»Ja, gift dig ej, det är mitt råd!»
Likväl, när rätt jag eftertänker;
Om himlen vackra barn mig skänker —
Hvad det är ljuft att heta far!
»Ja visst, nå, gift dig då, var snar!»
Men om Lisette så fruktsam blifver
Att hon ett tjog af barn mig gifver,
Blir det ett ledsamt bryderi.
»Ja, du gör bäst att ogift bli!»
Dock jag, när åldern börjar trycka,
Af mina barn — hvad dyrbar lycka —
Kan tröst och bistånd vänta mig.
»Jag råder att du gifter dig!»
Men döden kan sin hårdhet öfva
Och snart min maka mig beröfva —
Jag då af sorg och saknad dör.
»Nej, du dig aldrig gifta bör!»
Farväl, min granne! Jag bekänner
Du råder ärligt dina vänner.
Det nu skall komma an på dig
Att saken närmre öfverväga.
I väntan på hvad du kan säga
Går jag åstad — och gifter mig.
