Ett intermezzo

Från boken Där ute. Skisser..

Frank Holme, illustratören, Hunter, skulptören, Cameron, konstkritikern i »The Tribune», Lindin, landskapsmålaren — färsk från Paris- och Stockholmsutställning — och jag själv — ett mellanting (vad amerikanen kallar »a nondescript») — sutto en torsdagsafton pratande och rökande uppe i »Palette and Chisel club», Chicagos unga artistförening. Samtalet hade hoppat från konstakademiens utställning till Melba och operan och sedan alltsammans blivit vederbörligen nedsablat blevo orden sparsammare och tobaksmolnen tätare under det att regnet föll jämt och monotont mot takfönstrens stora rutor.

Så började någon bläddra i »Gil Blas», vars senaste nummer lågo spridda på bordet, och plötsligt var ånyo en diskussion i gång om rött hår och Balluriaus och Steinlens teckningar i den lilla paristidningen.

Jag höll mig försiktigtvis tyst och gjorde för en novis nyttiga observationer.

Det fanns en sjätte person i rummet, tyst liksom jag själv. Denne individ låg utsträckt på en soffa — annars använd för »liggande modell» — och hans korta briarpipa tycktes vara en outsläcklig vulkan. Hans namn hade jag ej lyckats uppfatta vid den knapphändiga amerikanska presentationen, men de små skarpa ögonen, uppnäsan och det korta, röda skägget hade sagt mig att han måste vara målare. Nu vände han sig helt oförberett till mig och frågade utan att taga pipan ur munnen:

— Är ni skandinav eller tysk?

— Svensk, svarade jag något förvånad.

— Såå, sade han på svenska, det är jag också. Det vill säga, tillade han, jag var, nu är jag ingenting, bara en utsliten kosmopolit. Talar intet språk, äter allting, har inga politiska åsikter, bor — tja, det där förstår ni naturligtvis själv?

Jag nickade och han återtog:

— De där, indikerande med pipskaftet, tala om rött hår, känner ni händelsevis »Fanchetti sisters»?

Huvudskakning från min sida.

— Nå, då ska ni få höra en historia.

Det är mig omöjligt att återgiva fullkomligt vad som följde. Min landsman talade, som han själv sagt, intet språk utan rättare en blandning av huvudsaklig engelska med talrika såväl tyska som franska inblandningar. Hans gester voro sydlänningens med tillsats av yankeens självsvåld, hans filosofi germansk och nykter och ändå blasé. Så småningom lyssnade alla till hans historia, makande stolarna närmare.

Halvliggande på sin soffa berättade han med behaglig röst, stundom något hård, men för det mesta mjuk och liksom dröjande, under det att röken fortfor att virvla, regnet att smattra.

— Jag kom på sensommaren förra året till Chicago från en förlängd skisstur i Michigan — landskap, vilda, bra — sent en kväll, en beundransvärd indiansommarkväll med mörkgredelin himmel och bierdrickande människor, som sutto på trapporna utanför sina hus vid de långa, trädplanterade avenyerna. Barnen dansade barhuvade till positivens negermelodier för dagen eller stodo i grupper när 'Cavalleria Rusticana' spelades. Från apotekens fönster lyste de illuminerade röda, blå och gröna vattenfyllda glaskulorna och de öppna dörrarna till de talrika förfriskningsställena släppte breda, gula ljusfloder ut över den mörka asfalten. Unga män och flickor, två och två, passerade viskande över dessa ljusa fält och försvunno sedan åter i mörkret. Då och då hördes ringandet och rasslandet av kabelvagnarna, halvkvävda skratt och utrop från skuggan under träden och långt i fjärran en vissling från någon bogserbåt ute på Michigansjön.

Jag kände ingen i Chicago och efter en miserabel supé på hotellet, trött på att driva omkring på måfå, beslöt jag att gå på en varieté, en av våra moderna »roof gardens» — takträdgårdarna, ni vet.

Jag fick en bra (och dyr) plats och iskallt Milwaukee-öl och började studera omgivningen. Publiken, till min förvåning, elegant och blaserad. Vackra fruntimmer i djärva chica toaletter och välklädda herrar i massa — jag trodde knappt mina ögon. Programmet och orkestern briljanta, vilket ju var mindre ovanligt. Men bifallet svagt, ehuru numren, speciellt negerskisserna, voro oklanderliga, alla tycktes vänta på något. Jag studerade mitt program och upptäckte slutligen att sista numret, i fetstil, omtalade helt kort och gott uppträdandet av »Fanchetti sisters, chansonetter» — skulle det vara »clouen»?

Mera öl, mera människor, det börjar bliva trångt, kypare svärma omkring som svarta och vita grotesker av Aubrey Beardsley. De hundratals olikfärgade glödlamporna mellan krukpalmerna avteckna sig obehagligt bjärt mot nu nattsvart, stjärnlös himmel. Orkestern dundrar Sousas senaste marsch. Jag tänder min fjärde »Key West» och önskar »Fanchetti sisters» ville komma.

Som vanligt när omgiven av en massa människor kände jag snart min ensamhet dubbelt större. Denna känsla, ehuru gammal och vanlig, lämnar mig aldrig, lämnar ingen så kallad »kosmopolit». Jag hade intet att längta efter, men denna afton syntes ändå allt saknas. Ensam i en främmande stad, i mitten av en glättig (åtminstone synbart), festligt klädd hop, kände jag denna bekanta tomhet, som intet rus kunde fylla, men väl öka. Jag tänkte med en viss bitterhet på att alla dessa till utseendet sorglösa varelser ändå hade några gemensamma intressen, affärer, sorger, brott, synder eller nöjen, då jag själv var för tillfället lämnad allena med alla dessa människans oundvikliga attribut.

Jag nämner detta endast för att ni skola bättre förstå vad som följer.

Natten var kvalmig och tung även däruppe på taket, tjugutre våningar högt. Månen, som jag observerat kort förut, var nu försvunnen, allting förebådade ett svårare åskväder. Men nya skaror kommo alltjämt, varje elevator hade bråttom intaga och avlasta sin levande laddning. Negeruppassarna med genomdränkta näsdukar kring halsarna rörde sig likt automater, de stora, elektriska, propellerformade fläktarna snurrade kring så att blåvita gnistor hoppade från axlarna, glasen immades när de iskylda dryckerna slogos i och röken från cigarrerna upplöste sig endast motvilligt. Från gatan djupt inunder uppsteg ett dovt sorl avbrutet av vilda skrän och skrik, det var det oundvikliga extranumret av samtliga aftontidningar (klockan elvaupplagan), som ropades ut, denna kväll var det bara en större eldsvåda väster om floden med endast sju människor innebrända.

— Hurudana äro »Fanchetti sisters»? frågade jag min kypare vid den sjätte sejdelns serverande och fick till svar, efter äkta amerikansk måttstock för storhet, att de voro de bäst betalda artister i Amerika och direkt från »les Ambassadeurs» i Paris.

En blick på programmet: nästa nummer och nyfikenheten skall vara över.

Jag kunde ej annat än le åt mig själv, men så hade man ju åtminstone något att tänka på.

Ett par minuters paus och så spelas plötsligt »El Capitain» upp.

Orkestern var förstärkt, extra ramper uppskruvade, den eldiga marschen satte fötter och fingrar i taktmässig rörelse, damerna rätade på sig, herrarna vredo upp mustascherna, till och med degenerationskyparna ställde upp sig i fonden, där deras stela ögon lyste vita i de svarta, svettiga ansiktena. Och två vaktmästare, vardera dignande under kransar och buketter, banade sig väg genom mängden fram till kapellmästaren.

En bländande ljusflod störtar över våra huvuden från bakgrunden mot scenen och bildar en skinande cirkel på förhänget, det är kalciumbelysningen.

Musiken tystnar, en ringning, ridån går upp, en knackning, kort introduktion och »Fanchetti sisters» stå leende och obesvärade bakom rampen.

Nåväl, för att göra saken kort: jag satt förhäxad. Först såg jag endast med målarens ögon: det mörkröda håret, de djupgrå ögonen (jag inbillade mig verkligen på detta avstånd se gröna reflexer i dem), den bleka hyn, den vita huden, de sluttande skuldrorna, den smidiga växten, de ormlika rörelserna, de vågade, antydande dräkterna, allt detta i vansinnig underbelysning, tja, som sagt, först var det en intressant färg- och formstudie, men efter hälsningsapplåden, när de började sjunga...

När jag nu talar om »Fanchetti sisters» menar jag blott en, ty den andra kommer jag knappt ihåg. Hon var visst mörk och utan tvivel mycket vacker, men jag såg henne ej, det var den andra med röda håret, hu vilket hår!

Det är ju löjligt att sitta och tala om sådana här saker, men kom ihåg min sinnesstämning och ett halvt dussin sejdlar med lika många starka cigarrer.

Nåväl, de sjöngo sina »ditties» bra, djärvt, enerverande och publiken jublade, applåderade, stampade och blomsterhöljde favoriterna, till och med den tyske basfiolveteranen med grått hår och röd näsa gnäggade förtjust i sitt hörn till vänster och det vill då säga mycket.

Men allt har en övergång och till sist stannade ridån obevekligt nere, rampen släcktes, orkestermedlemmarna försvunno (hemlighetsfullt och underjordiskt) och kyparna började skyndsamt stapla upp bord och stolar i pyramider. Trolleriet var över. Och tunga regndroppar föllo under det åskan mullrade på avstånd när jag till sist hissades ned till verkligheten och gatan.

En oerhörd trängsel rådde överallt. Vagnar trasslades in i varandra vid felaktiga framropanden, hästarna halkade på den blöta asfalten och poliser och uppassare försökte förgäves bana väg till den överfyllda franska restaurangen i källarvåningen. Under en skur av svordomar från kuskar, allahanda slags gatuförsäljare och tidningspojkar, genom ett hav av uppspända paraplyer och drypande regnkappor nådde jag motsatta sidan och slutligen det närbelägna hotellet.

Regn, liksom annat vatten, är nyktrande. När jag hunnit inom »Continentals» portal såg jag allt igen med målarögon: präktiga båglampreflexer av vittgredelint elektriskt ljus i våt asfalttrottoar bakom mig och svarta figurer i vit vestibul (japaneseri) framför mig. Och jag tänkte mera på mina nedstänkta sommarbyxor än på »Fanchetti sisters» röda hår.

Ett oredigt sorl kom från kaféet, vilket var av det lättare slaget, sång och banjospel, en aktör hade supé för några vänner upplyste man. (Jag misstänker emellertid, »en vän» hade supé för några aktörer i stället.) Jag fick min nyckel och nådde mitt rum efter det jag av misstag tittat in i en sal, där sex herrar spelade en vildare »poker», frackarna avslängda i ett hörn, selters- och viskyflaskor på golvet och kort och marker strödda överallt.

Men att sova var ej att tänka på. Rummet var kvävande hett och blixtarna kilade i sicksack (upp och ned tycktes det mig) utanför mitt fönster under det att åska och regn höllo ett bedövande ackompanjemang.

Halvt avklädd satt jag, nervös och trött, och försökte läsa en hemskare skildring av den pågående eldsvådan.

Plötsligt slocknade glödlampan och i samma ögonblick skrällde åskan till, hårt och utdraget, under det att en blixt viftade igenom rummet i alla riktningar. Jag kände golvet darra och hörde småsaker rulla ned från bordet. Nya blixtar och knallar. Jag sprang ut i korridoren och fann allt insvept i mörker — fel med den elektriska ledningen förstås. Trevade efter trappnedgången — började bli nervös — svor och stötte emot överallt, väntande hela tiden att åskan skulle slå ned mittför mina fötter. En dörr gav vika någonstans, jag följde med och befann mig hastigt förpassad in i ett främmande rum, mörkt som allt annat, en stark parfymlukt slog emot mig — nu fattas det bara, tänkte jag, att någon tar mig för en inbrottstjuv och sans façon skjuter ned mig, man förekommer hellre än förekommes i dylika saker här i Chicago.

Lika oväntat som glödlamporna hade släckts — tändes de åter (tacka vet jag gasen!) och jag såg — tja vad tro ni? — den rödhåriga Fanchetti — skälmsk, smärt och smidig, hopkrupen som en tigrinna i ett hörn mittemot mig. Jag glömde åska, Chicago och allt. Men jag var dömd att denna satans natt falla ur den ena förvåningen i den andra, ty knappt hade jag börjat stamma några dumheter då hon avbröt med ett klingande skratt:

— Tala svenska — (stäng dörren »if you please»). Ni svor nyss sådana vackra nordiska eder att jag nästan trodde mig flyttad tillbaka till Stockholm — vem är ni nu egentligen, ni såg så löjlig ut i mörkret.

— Ser ni då i mörkret? frågade jag, ignorerande den mindre smickrande, men utan tvivel desto sannare anspelningen på mitt utseende.

— Naturligtvis, svarade hon, jag har kattögon. Fy fan, tänkte jag, det där är en farlig varelse — icke desto mindre stängde jag dörren mycket omsorgsfullt.

Jag såg mig omkring i rummet, det var stort för ett hotellrum, en väldig dubbelsäng med ett virrvarr av blå och vita obeskrivligheter kastade huller om buller i den upptog nästan en vägg, stora teaterkoffertar stodo om varandra, blommor, kransar och buketter, visitkort och porträtter voro strödda överallt eller hängde på väggarna och sutto instuckna bakom möbler. Toalettbordet var överlastat med en massa silverartiklar, smycken, flaskor och »knick-knacks» (bland annat en revolver), mittpå golvet stod ett litet bord dukat för två och själv hade min rödhåriga hjältinna tagit plats på en schäslong.

Hon gjorde en snabb armrörelse, samma gest jag sett henne begagna när hon började en sång, och sade litet febrilt:

— Sätt er — nej drag först upp buteljen där, det är gott rhenvin — inte California — så skall ni få stanna precis femton minuter om ni inte är dum, sen kommer Ellen och då får ni gå. Ni är artist (jag kände mig litet upprättad) och bohemia är ändå alltid bohemia — inte sant — och så, herregud, är det ju så roligt att någon gång få höra stockholmska. Därför måste ni prata förstår ni — nej tack — jag röker inte, nej, inte ens cigarretter — är inte det nu också märkvärdigt, eh —?

Hon kastade sig baklänges med de vita armarna bakom det röda huvudet och skrattade ett halvt konstlat, halvt ofrivilligt skratt.

Jag hade återvunnit min säkerhet.

— Vinet är briljant, sade jag, men icke ens vin kan få mig att »prata» i natt. Jag såg er uppträda i kväll.

— För guds skull, avbröt hon, icke ett ord om teatern. Jag »gör» min »akt» i en sorts dröm, tro mig, vi se knappast orkestern över rampen mycket mindre publiken och när allt är över vill jag ej höra vidare om denna humbug. Ellen, min syster, har ännu nog livskraft att kunna antaga supéinbjudningar efter föreställningen och det är väl, ty det är ibland nödvändigt — affär, annonsering — men för min del är vila allt jag längtar efter. Skål!

— Jaså, fortsatte hon, ni orkar ej prata, var lugn, jag är allt den sista som skulle fordra det av en medmänniska, hur som helst, att få se en landsman är ett lagom intermezzo — utan repliker.

— Tack, sade jag för att säga något (uppriktigt sagt hade jag väntat litet mera alldaglighet), jag tror jag förstår er, ty jag har också gått igenom ett visst program, men innan vårt intermezzo är över så kan ni ju säga litet själv ...

Hon avbröt ånyo:

— Dumheter, vi ha intet att säga varandra — det är just det tråkiga. Att jag icke heter »Fanchetti», det förstår ni väl (hon nämnde sitt verkliga namn, ett vanligt svenskt) och att Ellen och jag flacka omkring här ute mot en furstlig betalning för att försörja en ruinerad far och familj tror ni kanske inte, men angår er heller inte. Men ah, om ni bara visste allt vi genomgått, de fem åren innan vi hunnit dit där vi nu äro! Börja med en usel liten operettrupp — i kören — och sen gradvis, ockrande på skämd smak, uppåt — om detta nu kan kallas uppåt — hu!

Hon ryste som i frosskakning, de djupa grågröna ögonen drogo sig tillsammans och de röda glänsande läpparna logo ett bittert leende. Jag tog så att säga en hjärnfotografi av henne där hon satt i soffan, de vita, vackra, något späda skuldrorna kontrasterande underbart mot det mörkröda, burriga håret. Åskan hade upphört, men regnet fortfor att falla, jag fyllde våra glas, höjde mitt och sade:

— Jag dricker för er och Ellen, jag har ej den minsta rätt att förlänga detta »intermezzo» så oväntat utspelat, men ni kan vara övertygad om att det är oförgätligt!

Efter vilka snillrika ord jag hade tänkt resa mig och gå, men satt i stället kvar.

Och hon, hon talade om de fem åren och om det ständigt hägrande hoppet att få »gå hem» och hur detta hopp alltmer bleknade och huru de växte fast här ute (det kände jag till), hon berättade småhistorier från resorna och livet på den andra sidan ridån, pikanta bagateller från klädlogerna, mäns galenskaper, nattliga äventyr, supéer och presenter, giftermålsanbud och andra anbud — i korthet ett underhållande kåseri över den mänskliga dårskapen.

De femton minuterna blevo trettio och så knackade det på dörren. Det var systern, vilken helt förvånad betraktade min okonventionella figur. Men förklaringen var tillfredsställande mellan dessa båda, som kände varandra såväl — och vi skrattade tillsammans över åskan och det elektriska ljuset. Och en kypare kom med en lätt midnatts-»lunch» och ett par buteljer och berättade hur en av de pokerspelande herrarna när ljuset släcktes hade helt kvickt begagnat sig av tillfället och stoppade allt som fanns i »potten» i fickan och därpå försvunnit — och vi, vi pratade om Stockholm, London, Paris och New York (för oss funnos inga andra städer) och drucko till sist en glödande skål för chimären »bohemia».

Men då var det också på tid att vi bröto upp, ty jag började få klart för mig att min kallelse var egentligen varietésångarefacket eller ock måla en kvinna till nittonhundra års salong (rödhårig effekt).

Men när jag, plötsligt nykter, stod i den tysta skumma gången färdig att gå kom hon ut sakta som en katt och slog armarna om min hals.

— Godnatt och farväl, viskade hon, och tack för intermezzot. Man är sällan vad andra tro — men alla karlar äro sig lika och det här vore naturligtvis en för tarvlig upplösning om jag ej...

Och hennes läppar snuddade vid mina och jag såg för en sekund djupt in i de grå, allvarliga ögonen.

Och när jag åter satt i mitt stela hotellrum visste jag att jag än en gång hade lagt några år till min ålder — för tidigt. Åtminstone inbillade jag mig det.

Men rött hår diskuterar jag ej mera!

*

— Jag ger mig fan på, sade Cameron, som var erkänd cyniker, att hennes röda hår var peruk — såg ni efter det?

Men ingen svarade på dylikt och gudarna vete vad som kunnat följa på min landsmans berättelse, hade ej en uniformsmössa stuckits inom dörren och en hes röst förkunnat: »sista elevatorn för natten» — en varning som ej är utan betydelse när man befinner sig tretton trappor upp.

I hällande regn och i sista minuten hunno vi till kafé Wosslick för att få vad Holme kallade »en nattmössa» — en absint frappé.