Ett politiskt bref
|
| Östra Finland 27 maj 1910 (Index:Östra Finland 119 27 05 1910.pdf) |
[ sida ]
Ett politiskt bref.
Stockholm, i maj.
Under normala förhållanden borde riksdagen vid det här laget vara afblåst. I det stället arbetar det politiska maskineriet under starkare tryck än någonsin förut under riksdagens lopp. Inga tecken till trötthet eller afmattning förmärkas. Nästan hvarje dag har sin stora fråga, som spänner intresset, men af forcering ser man föga. Riksdagen har tagit sitt parti och den diskuterar lika grundligt och detaljeradt, som om vi befunnit oss långt inom den reglementerade tiden. I Första kammaren är man efter vanligheten mindre talträngd och om det berodde på den, så, skulle det hela gå fort nog. Andra kammaren däremot är regelbundet långt på efterkälken med föredragningslistorna och synes ha gjort sina nattplena till en permanent institution. En annan sak är, om de oändliga debatterna lända till sakligt bättre resultat. Man kan åtminstone ifrågasätta det parlamentariska omdömet hos representanter, hvilka vid den här tiden öda bort timmar af en dyrbar tid med att diskutera rena struntfrågor, då det exempelvis gäller nybyggnader vid statens järnvägar. Det erinrar osökt om herr von Möller och svinhuset vid en liten station på Västkustbanan, vid hvilken viktiga frågas behandling civilministern, herr von Krusenstjerna, på sin tid till Första kammarens glädje presterade en öfverraskande sakkunskap. Herr v. Möller var åtminstone rolig, hvilket man icke kan säga om hrr Wawrinsky från Stockholm och Ekman på Mo gård, hvilkas plötsligt påkomna lust för järnvägskritik väckt uppmärksamhet. Men då den ena önskat bli öfverrevisor vid järnvägarne och den andre järnvägsfullmäktig, får man väl antaga, att de besitta en eminent kännedom om järnvägsfrågor,
Trots den stora arbetsbörda, som hvilat på regeringen, visar icke heller den några tecken till trötthet. Sedan månader tillbaka har den bombarderat riksdagen med det ena stora lagförslaget efter det andra och äfven de mest prononcerade motståndare erkänna oförbehållsamt dess energi och aktivitet. Ännu så sent som den 20 dennes aflämnades preventivlagen, som bekant föranledd af Hinke Bergegrens propaganda. Ryktet förmäler, att det skall vara professor Thyrén, som är lagens egentliga upphofsman, men den granskning, som lagrådet ägnat densamma, lofvar icke godt för dess mottagande i riksdagen. Därest det nu skulle ha förhållit sig, som polismästaren i Stockholm först meddelade, att en verksamhet som Hinke Bergegrens undandrog sig lagens nuvarande bestämmelser, så hade man onekligen haft ett stöd för den uppfattningen, att lagen kräfde en skärpning. Då polismästaren i detta afseende skiftat mening och förordnat om åtal, har den nya lagbestämmelsen förlorat åtskilligt af sin karaktär af nödvändighet.
Skulle preventivlagen falla, så kommer regeringen förmodligen att taga utgången med jämnmod. Hvad man än må säga, så har den sprungit fram som det direkta resultatet af en enda mans uppträdande. En lag bör hvila på mera allmängiltiga grunder och det kan starkt sättas på fråga, hvad som vållat den största skadan: herr Bergegrens föredrag eller det väsen, som den konservativa hufvudstadspressen fört med anledning däraf. Det var med ett visst fog, som herr Branting vid preventivlagens remittering karakteriserade såväl det myckna skrifveriet som själfva lagen såsom en kolossal generalreklam för hela saken- Man behöfver icke rekommendera taktiken att sticka hufvudet i busken för att känna sig tveksam om effekten, då frågor af denna art behandlas som allmänna konversationsämnen
Regeringen har ostridigt att se på ett så framgångsrikt resultat af sitt samarbete med årets riksdag, att den väl bör kunna smälta en och annan motgång. Af alla hufvudtitlarna är det endast sjöförsvaret, som gått illa och af allt att döma komma regeringens stora frågor att i hufvudsak vinna riksdagens bifall. Prästlöneregleringen är redan så godt som under tak, statsbanepensioneringen är klar, den nya tullstadgan är klar, den elektriska anläggningen vid Porjus likaledes och sjukkasselagens framgång har säkerligen ingenting att riskera af det klumpiga krokbenet i Andra kammaren att kasta i dess väg frågan om obligatorisk sjukförsäkring. Då hela sjukkassefolket förklarat sig tillfredsställdt med förslaget, har motdraget endast en bitter bismak af opposition quand méme. Mot sammanjämkningen i aktiebolagslagen synas däremot i sista stund oväntade hinder ha rest sig och i fråga om lagen angående föreningar lär regeringen själf icke göra sig några förväntningar. Bolagslagens fall skulle säkerligen väcka beklagande. Underrättelsen om svårigheterna inom lagsutskottet kommer som en fullständig öfverraskning.
Under debatten om den nya tullstadgan uttalade finansministern sin tillfredsställelse med det resultat, hvartill bevillningsutskottet kommit. Det finns alla skäl för det uttalandet. Man hade väntat sig en fruktansvärd splittring och man bevittnade istället en sällsynt enighet i den ömsesidiga kompromissens tecken — ett resultat, som kamrarne endast rubbade på några få punkter. Men herr Swartz har personligen dessutom synnerligen goda skäl att vara nöjd med sitt arbete och med sin ställning till riksdagen. Det lider intet tvifvel, att finansministern under denna riksdag mer och mer framstått som regeringens starkaste man. Riksdagen har också i ovanligt hög grad varit hans. Finansiella frågor ha tagit större delen af dess uppmärksamhet i anspråk och finansministern har i ovanligt hög grad tilltvingat sig respekt inom i öfrigt mycket skilda politiska grupper. Det är mycket länge sedan en svensk fackminister framträdde med en sådan pondus som herr Swartz.
Finansministerns stora fråga vid innevarande riksdag är naturligtvis inkomst- och förmögenhetsskatten. Det är ostridigt att han i sin finansreform tillmötesgått långt gående radikala fordringar. Man har sett det bästa beviset därutinnan, att inga protester höjts från liberala samlingspartiet — »våra vänner fienderna», som herr Swartz gärna uttrycker sig i privatlifvet — och icke minst i den starka opposition, som vid reformens framläggande mötte inom Första kammaren. Det såg ut i början, som om det hela skulle gå sönder, men finansministern och hans kolleger ha stått orubbliga som en klippa och man har fått bevittna, att oron betvingats och att stormen inom Första kammaren lagt sig. Så mycket torde man emellertid vid det här laget kunna säga, att det näppeligen skulle ha lyckats en liberal regering att drifva Första kammaren så långt på eftergifternas väg som här har skett.
Detta hindrar icke att på socialistiskt håll, där man för öfrigt lifligt beundrar hr Swartz' skarpa och klara hufvud, drifvits ännu längre gående skattekraf. Från sin förmögenhetsbeskattning har regeringen, som bekant, undandragit lösöre. Inom bevillningsutskottet har man från ytterlighetssidan gjort gällande, att äfven lösöreskulle beskattas — ja, man lav ha gått ännu längre därhän att vilja värdera samlingar och skattelägga dem såsom förmögenhet. Enligt denna tankegång skulle exempelvis ägaren till Skokloster ha nödgats värdera slottets enastående samlingar af gamla möbler, vapen och öfriga konstskatter och påförts beskattning i denna riktning, men nödgats ge med sig i fråga om juveler, hvilka således skola komma att beskattas — med hvilken effekt för statskassan återstår att se ... Tyvärr äro våra svenska »diamantdrottningar» skäligen tunnsådda.
En annan stor fråga, som kommer att taga den återstående riksdagstiden i anspråk, är gifvetvis aftalslagarne. Det är nu tämligen väl bekant, i hvilken riktning utskottets förslag kommer att gå och det återstår att bevisa, i hvad mån regeringens mycket klandrade upplösning af aftalskommittén och förslagets utarbetande inom justitiedepartementet haft några menliga påföljder i sak. Det k. förslaget lär i hufvudsak vara bifallet och det viktigaste tillägget år den i enlighet med herr Schottes yrkande föreslagna påbyggnaden af förlikningsinstitutionen, mot hvilken regeringen icke lär ämna göra några invändningar. Så mycket starkare lära betänkligheterna komma att göra sig gällande mot herr Schottes förslag att aftalslagen endast skulle gälla i fem år. Lagstiftning på termin är hos oss en okänd företeelse och hur skulle det egentligen gå, om alla kollektivaftal med ens upphörde att gälla? Bindande lag för alla parter under fem år, därefter kanske det tomma intet! En annan svårighet är, huruvida arbetsgifvarne skola kunna släppa ifrån sig ett så viktigt vapen som sympatilockouten. Arbetarne och arbetsgifvarne tvingas af förhållandenas makt in på olika stridsmetoder. För arbetarne är småkriget det bästa vapnet, för arbetsgifvarne den stora stridslinjen. Det kan inte hjälpas,
Aftalsutskottet och dess ordförande, landshövdingen frih. Lagerbring, har haft ett betydande arbete. Socialdemokraterna inom riksdagen ha från början icke gjort någon hemlighet af, att de intaga en rent negativ ståndpunkt och att de icke vilja veta af någon aftalslag, som binder arbetarnes rörelsefrihet och som — kan man tillägga — gör arbetarledarna mera umbärliga genom att söka införa fred och lugn som det normala på arbetsmarknaden. Hvarför skall man förneka faktum: ledarnes element är striden? Det är för mycket sagdt, att socialisterna inom aftalsutskottet ha bedrifvit medveten obstruktionspolitik, men det är påtagligt att närvaron af rent negerande element i hög grad försvårat arbetet. Ett af de förnämsta klagomålen från deras sida har varit, att tiden varit för kort tilltagen för att utskottet skulle kunna behandla den svårlösta frågan. Må vara, men måste man icke instämma i frih. Lagerbrings ord till landssekretariatets ordförande: om arbetsgifvarnas och arbetarnes representanter skulle sitta i sex år och diskutera aftalslagen, så skulle de ändå aldrig kunna komma till enighet!
S. D. S.