Cantat.
Ett rop om bröd har äfven till våra öron nått
Från Smålands furuskogar, berg och dalar;
Kring fosterlandet vida det ropet ut hat gått
Och sökt sig väg till hyddor som till salar;
Det trängt till våra hjertan, det manat oss också,
Att något litet göra för våra syskon små,
Som sucka under nödens tunga börda.
Ack, nöden nog vi känna: hon klappa hörts ibland
På hemmets dörr, hon lärt oss att försaka;
Dock, fastän sparsamt, delas än ut af modershand
Åt oss den utaf säd beredda kaka.
Än våra tegar vattnats och burit åt oss skörd,
Vår bön för jordens gröda har nådigt varit hörd;
Så må vi prisa Gud, som gifvit växten.
