Ett vilsegånget får
| ← Jesus, Du min hägnad |
|
Du som av kärlek dog → |
| Femte upplagan |
196
Ett vilsegånget får,
Jag irrade omkring,
Och om den gode Herdens röst
Jag visste ingenting.
Min egen väg jag gick
Långt från min Faders hus,
Jag kände ej hans kärlek stor,
Ej hemmets frid och ljus.
2 Men Herden sökte hult
Sitt vilsegångna får,
Och Fadren följde trofast, ömt
Den vilsegångnes spår.
Och se, sitt får Han fann
Uppå fördärvets stig,
Förbundit mina sår, och ljuvt
Vid namn Han kallat mig.
3 Den herden Jesus är,
Han frälsat har min själ,
Han renat mig uti sitt blod
Och gjorde allting väl.
Han sökte mig så hult,
Han sökte, tills Han fann,
Och bar mig hem till sig med fröjd;
Alltsammans gjorde Han.
4 Ett vilsegånget får,
Som funnit är igen,
Jag känner nu min Herdes röst
Och villigt följer den.
Förlorad son, som gått
Ifrån sin Faders hus,
Jag är av Honom funnen nu
Och fröjdas i hans ljus.