Färgerna
← Vi och vår tid |
|
Ryska kyrkor och kloster → |
De yngre målarna begynna mer och mer att
framställa det nordiska landskapet i starka färger.
Mången skakar förvånad på huvudet åt dessa
nyheter och har svårt att göra sig förtrogen med
en bild, där man ser våra skogssjöar och klippor
i en färgprakt, som av hävd uteslutande tillmätes
södern. Under en snabb resa söderut, då intrycken
hastigt avlösa varandra, kan du pröva frågan med
ganska enkla medel, även om ett mer vetenskapligt
tillvägagående naturligtvis bättre skulle precisera
resultatet. Det är dock knappast nog att blott
och bart nöja sig med en blick på det förbiilande
landskapet. Samla hellre detta i en spegel, som
placeras i ett mörkt hörn av vagnen eller rummet!
En vanlig spegel är dock för vitaktig och därför
betydligt sämre än en glasskiva, som på
avigsidan täckts med ett svart papper. I nödfall kan
till och med papperet undvaras. Landskapet visar
sig på denna glasskiva mörkare och tydligare än
för blotta ögat ungefär som på en målning, och
färgerna på de omgivande förmålen i rummet eller
vagnen hjälpa dig såsom motsättning att lättare
avläsa de speglade färgtonerna.
Genom att flitigt iakttaga och anteckna kommer du till följande resultat:
Det är i mars månad. Redan i Danmark spåras ett märkbart ljusnande, som du dock i det längsta söker tillskriva landets ö- och slättbygdskaraktär. I Tyskland bli färgerna torrare och mattare. I Tyrolen visar sig middagshimmelens blånad något djupare; eljes är allt brunt. Morgnar och aftnar äro färgstarkare än i Tyskland. Frankrike är i färger ett allenastående fenomen. Allt blir där smekande och violett. Till och med i middagstimmar härskar det violetta. Vi känna igen det redan från sjuttonhundratalets målningar, men vore det endast konstnärerna som suggererade oss, skulle ett alldeles liknande landskap i en annan trakt, om viljan vore god, också kunna ses i samma ljuva färgspel. Det skall dock icke lyckas. De moderna konstnärerna ha till fullo uppskattat dessa franska färger. De lärde sig att älska dem och narrades slutligen också därigenom till alldeles vilseledande färgtolkningar av våra egna bygder.
Venedig i snöyra visar i allo samma färgskala som Malmö i snöglopp. I Rom har himmelen något djupare blånad, och vid sidan av de skarpt solbelysta vita murarna och det vitaktigt soliga, i sig självt färgmatta landskapet verkar denna blånad betydligt djupare än den är. Vid Napoligolfen i klart väder mattas visserligen tavlan av bergens och trädens vitgrå lokalton, men havets blå lokalfärg och vattnets och luftens inbördes reflexer låta det försmälta i milt blått. Synranden stöter mer och mer i skärt, och de många för ögat eller kikaren skönjbara ljusröda husen längs kusten bidraga härtill. Soluppgången och solnedgången ha ej längre Nordsjöns eller Östersjöns skrikande färgståt. Allt är lent och förtonat och behagfullt.
Nu har södern begynt, och det grekiska alplandskapet, det underskönaste av alla, reser sig i hela sitt allvar. Skogarna äro borta. Allt är endast ett öde och tyst mausoleum. Vem ville se Grekland annorlunda? Skönheten ligger här först och främst i bergens plastiskt mäktiga linjer och i färgernas mildhet. Havet och himlen äro blå och bergen dimmigt rosenfärgade ända upp till den vita snön, som oftast sammansmälter med luften. Det är den skiftande, ibland silverglittrande pärlemorsnäckans skönhet, de mjuka, ädla färgernas, icke de starkas. Vattnets blånad bildar den enda starka tonen.
Konstantinopel i vårbräcket bjuder ett övermått av gult, som dock närmast stammar från själva stadens gula lokalton. Uppe i Ryssland begynner åter med ens den genomskinliga luften och de kalla, starka färgerna. I det skogiga Finland komma detaljernas starka lokalfärger redan till hjälp, och ögat, nu vant vid de milda förtoningarna, ser färgerna ligga bredvid varandra, utan övergång, som bjärta band. I soluppgången vid Åland griper Vår herre Marcus Larsons pensel. Klipporna bli cinnoberröda. Havet blir blåsvart, och skogen blir nymålat ettergrön. I solnedgången på Stockholms ström hopa sig svartblå molnmassor på klargul himmel. Alla lokalfärger framskymta ännu en stund, till dess det blå breder sig över vatten och sluttningar, medan fönster och gavlar brinna i vilda, hemskt kalla färger, som skulle yttersta domen stunda.
En sådan färgprakt är utan motstycke i södern. Där saknas den källa till fantastisk lek med starka och dämpade färger, som vi besitta i skymningen. Middagsljuset, tråkigt redan hos oss, upplöser där färgerna i stickande glitter. Byggnaderna och dräkterna kunna vara livfullare än hos oss, men grönskans och landskapets lokalfärger i allmänhet äro, som antytt, merendels gråaktigt matta — det blå Medelhavsvattnet och dettas återsken på luften frånräknat. För att giva stämning av värme ha konstnärerna målat det sydländska landskapet i starka färger, men vi behöva endast vända oss till äldre italienska skolor för att finna, hur förträffligt en blek luft passar samman med kullarna kring Arno.
Ju längre du vandrar norrut, dess kallare men starkare bli färgerna. Uppe mot Nordkap, där i den genomskinliga luften icke blott fjord och snöfjäll hårt och skarpt klarlägga sina färger, utan till och med blommorna bli mer lysande, torde icke ens middagsljuset vid klart väder kunna kväva landskapet i vitaktigt skimmer. Icke södern utan norden är de starka färgernas rätta hemvist.