Fången, på sin låga bädd,
Låg i häktets hvalf:
Nattens Måne, blek och rädd,
Mellan stormmoln skalf.
Knarrande för vädrens lek
Tornets flagga ljöd.
Ugglan i en hålig ek
Sjöng om qual och död.
Fången glömde allt sitt ve.
Löst ur sina band,
Han i drömmen vandrade
Genom blomsterland.
Foglarne från hvarje häck
Hördes quittra där.
Mellan liljor dalens bäck
Löpte, blå och skär.
Rankorne af klasars mängd
Tyngdes vänligt ned.
Rosen kring den stilla ängd
Himmelsk vällukt spred.
Vännen med en fylld pokal
Mildt i skuggan log.
Älskarinnan i en dal
Glad sin luta slog.
Men af tunga riglars gny
Fången snart blef väckt.
Ljus var redan Österns sky,
Månens lampa släckt.
Och han fördes till sitt mål,
Böjde hjessan ned
För den lyfta bilans stål,
Drömde aldrig mer.
Arma fångar äro vi
Här på verldens Ö.
Drömma städs att sälle bli
Vakna opp och dö.
