Föränderligheten i meningar och omdömen
← Nybyggnaden wid Mynttorget |
|
Fria Fantasier under Månskens- och Stjernehimmelen → |
Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 17 (26 Febr. 1839) |
Föränderligheten i meningar och omdömen.
Denna föränderlighet är gemensam för alla, som låta sina omdömen bestämmas af sina kunskaper och icke af sin vilja. Hur ofta kan ej ett så beskaffadt omdömde fällas, innan man så väl ut- söm invertes dertill varit nog befogad? Men hvad betyder väl detta? — Ådagalägges ej genom detta omdömes förändrande och beriktagande sjelfva kärleken till sanningen? — Är det ej sålunda som man småningom skridit från ovisshetens pinsmanma mörker till den säkerhetsböjd, hvarifrån man icke allenast med den mogna erfarenhetens skarpblick kan öfverskåda den väg man med främlingens steg trampat, och om hvars missledning man nu först öfvertygar sig, utan äfven fatta och begagna medlen till att bortsopa de falska spåren och derigenom försona sig med den sanning, hvartill man med det bästa uppsåt sträfvat, men hvarifrån man, tyvärr! ofta medvetslöst skiljt sig? — Att tillstänga eller tillbakahålla sitt omdöme till dess man blefve fullt upplyst, vore dårakligt om ej rent af omöjligt; ty då skulle ingen vettenskap eller konst på jorden kunna begynnas och således ej heller fulländas. Den större eller mindre förändringen i yttringen af våra meningar låter sig wisserligen förklara af mer eller mindre lättsinnighet; men också af mer eller mindre egensinnighet. Att tadla och angripa den förra är yisserligen så till vida rätt, som man derigenom kommer i det skick att kunna urskilja slaggen från den rena metallen och sålunda rycka sanningen ur detta virrvarr af omogna, hvarandra korsande begrepp; men att derpå vältra hela klandrets förkrossande tyngd är skadligt, ty derigenom förstöres det lugna resonemanget och dermed den ginaste vägen till sanningen. Den sedvare, nemligen egensinnigheten, är deremot den, som egentligen bör antastas, emedan denna är så beskaffad, att den när och hur som helst kan uppoffra allt åt den blinda konseqvensen. Lättsinnigheten är af lösare art, hvadan den också försvinner med åren och behöfver, för att häfvas, ofta inga andra medel än dem dess eget inre förbättringstillstånd har att erbjuda. Egensinnigheten deremot är af en helt annan beskaffenhet; den hårdnar med åren och måste derföre i tid från alla sidor bestormas och qväfvas. Genom att oklokt uppmäta och använda läkemedlen, kan den lindrigare sjukdomen hafva den svårare till följd; lättsinnigheten förvandlas i egensinnighet. Men utom dessa båda gifves ett tredje, som, så gerna man än söker dölja det för andra, om ej för sig sjelf, likväl mest af allt annat vidlåder menniskan, nemligen vankelmodet. Detta låter sig aldrig ledas och omriktas af öfvertygelser, just derföre att det ej ger sig ro eller tid att möta dem på halfva vägen, som man säger. Också gifves det knappt någon olyckligare, än den vankelmodige; han irrar i en labyrint med sin beständiga yrsel och sin tilltagande misströstan om utgången. Med honom, liksom med allt karakterslöst, kan naturligtvis ingenting uträttas.
Med kännedom af allt detta, hvem borde väl förundra sig öfver, att meningar och omdömen hos en och samma person, inom kort tiderymd nog, kunna undergå den totalaste förändring? Dessa meningar och omdömen, de må nu gälla politik eller vettenskap och skön konst, bilda just, under förändrings- eller omstörtningsproceduren, så spillrade de än kunna vara, den grundval, hvarpå sanningens sköna byggnad slutligen reser sig och, om de också af den närvarande tiden icke hinna eller kunna samlas, och ordnas till enhet, blifva de nog uppskattade och begagnade af kommande dagar och deruti verkande personer.
Ett finnes dock, som icke vinner på omvexlingar och förändringar, som, under det allt annat fritt och otvunget gerna må ombyta form, i hvarje väsens innersta under alla skiften bör vara detsamma, nemligen kärleken till det eviga. I den må barnet leka, ynglingen skämta och svärma, mannen tänka och handla, gubben dö; men må hvarje sträfvande efter detta eviga och dess uttryck vara helipt och fridlyst för alla olagliga inkräktningar, de månde väckas af lättsinnigheten, egensinnigheten eller vankelmodet! Må ingen af dessa menniskans skuggsidor vinna välde öfver denna helgedom och bortskymma den rena oförvanskliga offerglöd ,som lyser och värmer från dess altare! Måtte, när den sista förvandlingen kastar förgängelsens mantel öfver din jordiska del, denna kärlek, som är din himmelska del, oförändrad utveckla sig derur och medfölja dig till sitt eviga ursprung!