Du Gud, till hvilken fädrens slägte bad,
Du, som så länge upprätthållit Norden!
Håll än din hand utöfver land och stad,
Gör folket trefvet och gör kungen glad,
Och visa bort från oss den storm, som går kring jorden!
På Carlarnas, på Odens kungastol
Låt Oscar trifvas, låt hans ätt få stanna!
Hans ära flyge ifrån pol till pol,
Och präktigt skine tidens midnattssol
Uppå hans kronas guld, på lagren kring hans panna!
Men som en rosenknopp, i kronan fäst,
Som en förgätmigej i lagerkransen,
Så gläde Josefina oss dernäst,
En hvit, en rosenröd och blåögd gäst,
Skön, som på hjeltars stoft en Alf i månskensglansen.
I Sveas salar vare ljus och frid,
Och frid och ljus i Sveas hyddor vare!
Och når till stranden tidehvarfvets strid,
Han bryte sig, som vågorna, dervid,
Och Gud och kung och folk sin gamla Nord försvare!
