Se, vid kaminen sitter stum Elina
Och stirrar hopplöst på dess flammas glöd;
De skälfva lätt, de marmorlemmar fina,
Och det är länge se’n den kind var röd;
Hon minns ej, när med lif de pulsar slogo,
Och hon har glömt när hennes läppar logo.
I afton är det allra sista gången,
Hon af sin frihet någon skymt har qvar;
I morgon viges hon, den sköna fången,
Vid honom, som är vald — af hennes far,
Som äger titlar, rang och band och stjerna,
En sten till hjerta och ett skal till hjerna.
I minnets lunder några sköna dagar
Den arma genomgår ännu en gång,
Och läppen tiger, fastän hjertat klagar;
Men ingen hör dess hulda svanesång.
Snart efter lifvets fröjd hon sitter enka,
Snart, allt för snart är det ett brott att tänka
Så tar hon fram hans bref, den käre endes,
Och läser dem och kysser dem med glöd;
Hur ömt hvar särskild sida af dem vändes,
Hur hård är pligten, då den heter död!
Och offras måste de — se der det sista!
En suck, en tår, ett hjerta som vill brista ...
Du arma mö, hvi föll ditt unga tycke
På en, hvars adel blott i hjertat satt,
På en, som ägde intet annat smycke
Än blickens varma glöd och lockens natt?
Hvi såg i dalens famn du efter fröjder,
Då du till tvinsot dömts på lifvets höjder?
Snart skall du gå förfrusen genom lifvet,
En vissnad rosenknopp, en stelnad tår,
Ett slutet bref, som ödet orätt skrifvet
Och som af döden endast brytas får,
En hägring af förflutna sköna vårar,
En kylig dimma, sammanväfd af tårar.
Jag hör, hur pligtens bud du åberopar,
Men säg! har du väl frestat det förut,
Hur det, likt höstens vindar, med sig sopar
Hvar liten blomma, som vill än slå ut?
Blott kärlek, kärlek får den boja knyta,
Som ingen, ej ens döden, mäktar bryta.
Ack nej! stå hellre upp från praktens salar
Och skaka af det tomma gyllne prål!
Föräldramakten, då så hårdt han talar,
Du lyde ej, ty rent är ej dess mål.
Gud är det högsta. Sälj ej dina skatter,
Släpp ormar ej i dina blomrabatter!
Var fri, var lycklig, ack! ty utan detta
Väl knappast sjelf du sällhet sprida kan.
För hjertats bud bli alla pligter lätta;
Så fyll dem då! Dig stålsätt som en man!
Förutan kraft har mildhet föga värde,
Än är det tid — o, om dess vigt du lärde!
