Neptun rådde, som I veten,
Öfver jordens alla haf.
Skäggig sastt han på kareten,
Gyllne vore hjul och naf.
Utaf sjögräs var plymagen,
Spiran var ett treudds-spjut;
Hästar hade han af rasen,
Som har fiskstjert akterut.
Länge han sitt rike skötte,
Men hans välde var ej nog:
Han med Jupiter sig stötte,
Så det hus i fanders tog.
Neptun röt och höjde tonen,
Jupiter tog eld som krut:
Och som Bomba ifrån tronen
Blef han landsförvist till slut.
Störtad konung ock behöfver
Mat, och pengar kanske med.
Och till Troja for han öfver
Och tog in hos Laoméd.
Kost och lön han blef tillbjuden,
Om han något yrke derf.
«Jag kan mura», svarte guden —
Och blef murare med slef.
Murar byggde han kring Troja,
Priset var bestämdt förut;
Men Trojanen, van att skoja,
Gaf dock ingenting till slut.
Neptun, vred på goda grunder,
Missnöjd med sin tomma pung,
Retade ett hafsvidunder
Af hans gamla stab som kung.
Och de nya murar ramla,
Fastän murade med kraft,
Och af skrämsel benen skramla
Uti kungens stöfvelskaft.
För att still gudens vrede,
Fick han (och med ned det rack)
Ge sin dotter åt den lede,
Som for fram som Merrimac.
Jupiter vill allt försona,
Rappellerade sin vän:
Neptun fick sin gamla krona
Och sin våta tron igen.
Gladt de sin försoning fira,
Neptun diplomatisk blef,
Kände nöjet af en spira
Mot en suddig murarslef.
Guden tyckte, att omsider
Tungt hans ungkarlslif förflöt;
Då han såg de >Nereider,
Kände han att något tröt.
I ett huj han gåtan löser,
(Kärlekspjollret hör ej hit)
Och bland hafvets fagra töser
Tog han fröken Amphitrit.
Samma qväll de vigdes redan,
Det är ruff i hafvets kung.
Och hans drottning såg man sedan
På sin snäcka skön och ung.
Seglet lätt mot himlabågen
Skiftade i karmosin,
Och Tritonerna på vågen
Stämde upp: «God save the Queen!»
Men bekymmer ha vi alle,
Gudar gå ej fritt en gång:
Eol, en orolig skalle,
Gjorde i hans verld förfång;
Störde med sitt anhang friden,
Svepte in hans tron i moln,
Och for fram som nu för tiden
Ryssen i det arma Pol'n.
När en qväll han glömt att stänga
Sina stormars fägnselhvalf,
Sångs kring rymden packet spränga
Hejdlöst så att hafvet skalf.
Verlden hade, som det tycktes,
Knappt ett ögonblick igen:
Det var då Italien rycktes
Plötsligt från Sicilien.
Öde ligga hafvets troner,
Neptuns hofstat syns ej till.
Och för nympher och trotoner
Hvimlar hafvet nu af sill.
Nya tiden ej behöfver
Diktens blommor på sin färd:
Stenkolsröken ligger öfver
Gamla tidens sagoverld.
