Först älska vi vår hulda mor,
Och denna kärleken,
Om man blir aldrig än så stor,
Hvem mäktar rubba den?
När vi bli litet äldre se'n,
Vi älska ock vår far —
Och synnerligt han blir vår vän,
Om han på riset spar.
Så älska vi helgdagar mest
Vid tio år,
På sådana man äter bäst
Och ej i skolan går.
Vid sexton år vår klädsel är
Det som vi svärmar för,
Men skräddarn har ett grymt besvär
Att klä' en skranklig stör.
Vid tjugu år att lefva — dö!
I hvar minut man svär,
Och följden blir en fästemö,
Som man har grundligt kär.
Vid thugufyra ... tjugusju
Ätr man rangerad karl ...
Och älskar blott sin lilla fru,
I fall ... man någon har.
Vid trettio och fyrti' år
är man glad och nöjd,
Om man i hemmet trefnad får
Och utaf barnen fröjd.
När man blir femti — är ej stort
Bevändt med kärleken,
Sin toddy och ett parti kort
Likväl man älskar än.
Vid sexti år på lifvets elf
Seglatsen kännes tung,
Nu älskar gubben blott sig sjelf
Och den tid ... han var ung ...
