Tjuguåttan.
Först i fattigskol'n jag började min bana,
Larfvade i träskor och en trasig rock;
»Du skall vara flitig», lärarne förmana,
Det var fåfängt — jag var trögtänkt som en stock!
Men om något sattyg det var frågan, då
Kunde »tjuguåttan» uti spetsen gå.
Lärar'n måtte haft med mig ett svårt besvär, han,
Ty för mor min jemt han sprang och klagade;
Slutligt sa' han arg! »sätt pojken uti läran
Jag kan ej få folk utaf ett sådant fä!»
Som han sa' så det blef, jag skolan slutade,
Blef i läran satt hos en skomakare.
Men nu blef det annat: jag fick känna klämmen
Af gesällens ilska hvar gång den bröt ut,
Hu! jag ryser än vid tanken uppå remmen,
Hvarmed, som han sa', jag lärdes veta hut.
Jag gaf detta fan, tog värfning ett, tu, tre,
Vid vårt Svea garde som — trumslagare.
Men nu kom jag först ur askan och i elden,
Jag ej trifdes alls bland landets värn och hopp,
Och den satans prygelkäppen, den var snäll, den,
När den dansa cancan på min arma kropp
Ty för trumning hade jag ej alls geni
— Jag beslöt en vacker dag att stadsbud bli.
Och som jag i skolan hade tjuguåttan,
Tog jag samma nummer uti stadsbudskårn,
Nu har jag det präktigt! Riktigt öfvermåttan,
Och blir gifter karl med säkerhet till vår'n!
Fästmön står vid munkbron — underligt ändå,
Numro tjuguåtta det har hon också!
