Första fjätet

En blåsig lördagskväll i oktober mötte herr Danielsson från Eskilstuna sin vän herr Sjövall, vars mamma hade ett kafé vid Norrmalmstorg och vars bekantskap han gjort en klubbafton uppe på kontoristföreningen nere i stan mellan broarna. Sammanstötningen skedde i hörnet vid Smålandsgatans mynning, och Sjövall, som kom ut från Gillestugan med uppslagen krage, men oknäppt rock och stormen litet på sned utbrast:

— Ståru här i hörnan mitt i blåsten, det var en djävla tur — saken är den — nej, vänta lite —

Herr Sjövall började knäppa överrocken, som var gulbrun och mycket kort, sörmanskt engelsk till utseendet med hornknappar och breda sömmar, men säkerligen sydd i Sverige. Han vinglade litet osäkert och från hans mun utgick en ganska stark anda, sammansatt av biffstek, lök, soja, tyskt öl och punsch. Med hemlig beundran och en smula fasa iakttog herr Danielsson sin vän och yrkeskollega. En sådan kostym hade endast vissångaren i Berns make till. Djupt urringad väst, som visade ett rutat skjortbröst, i vars mitt satt en blank knapp, stor som en medalj. Skjortkragen var flera centimeter hög och till den hörde en oerhört bred, svart rosett, i vilken stuckits en nål med slipad glasdiamant. De blågrå byxorna hade ränder och svarta sidenrevärer, men dessutom höga uppvikningar, som voro satinfodrade! Och så bar vännen Sjövall en gigantisk käpp, vars krycka var nästan lika lång som underarmen!

— En djävla karl, tänkte Danielsson, en giggelschentleman — fäng dö säckel...

Och omedvetet började han nynna en slagdänga från varietéerna:

»En förbaskat stilig herre är min vän herr Lindemann ...»

Detta väckte herr Sjövall:

— Äsch, nu har dom fått nya kupletter — djävligt piffiga. Har du hört Kvinnor och champagne ?

Han gnolade:

»Att vara med om sån kampanj...»

Plötsligt blev han allvarlig, tog Danielsson i knapphålet och drog honom ett stycke åt sidan. Mellan Karstens brödbod och den svarta, gapande inkörsporten till Schubertska plåtslageriet stannade han under en fladdrande gaslyktslåga och sade högtidligt i underton:

— Kan jag lita på dig som vän?

— Jaa, viskade den andra tillbaka, men kände i detsamma en rysning längs ryggraden.

— Riktigt, fésståru, riktigt? Det kan gälla livet, ja, mer än livet, äran, fésståru. Äran! Tänk på det!

En vision, dunkelt och oredigt hopvävd av förfalskning, mista plats, polis, Långholmen, komma i tidningen, olyckliga föräldrar, skam, Amerika, förtvivlan och slutligen lungsot, vansinne och död (som han läst i en medicinsk annons), drog genom herr Danielssons själ och fick hans pomaderade hår att resa sig under Lejahatten. Det vore bäst för honom att rycka sig lös och skubba — skubba — gno som bara fan, tänkte han. Sjövall var en Mefistofeles — blek och med uppvridna mustascher. — Han hade till och med en monokel i västfickan, visste han. Men tjusad som lammet inför boa contraktor, eller vad den fan heter, står jag här, kände han och bleknade av spänning och förskräckelse.

—Vad i jösse namn ä det? stammade han. Herr Sjövall sväljde. Det var som om orden fastnade i halsen på honom.

—Det är, mumlade han tjockt, det är — det är bara det att — att i morgon blir jag häktad.

Den vision som nyss tågat genom bokhållare Danielssons inre återvände, men denna gång med realitetens styrka. Häktad! Ovillkorligen tänkte han på tidningen Fäderneslandets beryktade domstolsavdelning.

— Varför? framskallrade han mellan tänderna.

— Höhöhö, skrattade Sjövall och det var en egendomligt hård och konstgjord klang i detta skratt, ungefär som om det framstötts av en mekanisk docka. Höhö. Om bror bara vill göra mig en liten, liten tjänst, så behöver det inte alls vara så farligt. Men låt oss tala om det, för resten. Jag måste ner på kontoret och jag vill inte gå ensam. Följer du med?

— I kväll? På kontoret? Men jössus, klockan är ju elva!

— Ja, än sen då. Vi tar åk här på torget och uppe på kontoret har jag skåpvaror. Du får göra mig denna tjänst — som vän, féstårru.

Och han tog utan vidare herr Danielsson under armen och började vissla La Paloma.

Det var egentligen spännande. Svarta skyar jagade varann under firmamentet. Detta ord, firmamentet, var hemlighetsfullt och lockande som hela den stora huvudstaden. Och så svarta skyar och en blek oktobermåne — Danielsson tänkte på Hyrkuskens berättelser och En skådespelares äventyr, men också på den stora häftesromanen Newyorks mysterier, som hans mor prenumererat på i hopp om att som premie för sitt tålamod erhålla en kaffeservis med sista häftet. Nu var han själv hemfallen åt ett nattligt äventyr, gud vet hur det skulle sluta.

Sjövall föreföll honom som en sällsam och farlig äventyrare — han är en bång vangvang, tänkte han.

— En kärra! skrek herr Sjövall och slog med käppen mot den uppfällda suffletten så att det smällde i lädret. Samtidigt kastade han en hastig blick åt hörnhuset mot moderns kaféfönster, vars gula gardiner ännu voro upplysta, ehuru halvluckorna satts för.

— Ä de äkta araber, fullblod, va? fortsatte han och petade med doppskon på de gamla krakarna, vars krubba kusken hasade åt sidan sedan han vikt tillbaka fotsacken. Kör till Lejonbacken — eller stanna vid Logårdstrappan — nej, kör fram till Telegrafen.

Och han föste in bokhållar Danielsson i droskan, vars hjul redan skramlade över kullerstenarna kring vattenposten. Två slitna knappar i kappslejfen glodde från bocken som ett par vargögon under sufflettbrättet.

Sjövall drog på ett par blodröda handskar och fick upp en ask cigarretter. Bägge bolmade efter tandningen som lokomotiv och vagnen svängde i kurvor och hörn vid den beckmörka Kungsträdgården för att undgå en argsint ringande hästspårvagn, så att de skakades mot varandra och gnistorna yrde över läderfällen. Det var på sätt och vis som att åka i eget ekipage — två unga parisare ilade i deras snabba fötång (Danielsson var ej säker på vad detta verkligen betydde) över bullevadden... Sjövall hette Gaston, men själv hette han Xavier de Montepin —vilket gudarna allena visste hur det uttalades.

—Karl XII är en jäkla bussig kvinna, sade herr Sjövall, då de krökte vid Arsenalsgatan och sågo Jakob sticka upp som en dunkelgrå jätte, stor féståss, men vilka härliga former! Och då den lilla bokhållaren bara gapade, förklarade han att uppasserskorna på Gillestugan voro klädda i karolinska dräkter och en av flickorna kallades Karl XII.

—Det bryter in en ny tid, sade han. Allt blir modernt. Vem fan bryr sig om att äta kräftor och slå käglor på Strömsborg numera? Har du sett grottan och rokåckokaféet hos Jones? Men det ä dyrt, féståss...

Denna reflexion nedstämde honom synbarligen. Han muttrade något oförståeligt om Gustav Adolfs byst, men teg därefter under det de rullade över Norrbro, vars valv ekade av Strömmens brus. Slottet låg mörkt och kajerna nedanför ännu mörkare. Basaren liknade en bastion och bortåt Blasieholmen lyste enstaka lyktor som avlägsna skeppslanternor över en vid fjärd. Danielsson kände en ödslighetens ångest. Han var främmande, och även friheten från hemmet förekom honom med ens obehaglig. Det stora järnvarukontoret vid Vasagatan, där han volonterade, var hemskare än fabrikens i Eskilstuna lilla bokföringskrypin. Vakten vid skyllerkuren, hopkrupen i sin kappa och med blänkande bajonett, stenstolparna med girlander av tunga järnkedjor mellan sig, backens öken, krönt av Tandpetaren likt ett hotande höjt ofantligt pekfinger (lagens hand, föll det honom in), vinden som tjöt till och klockan som slog halvslag med mullrande nattstämmor i både Storkyrkan och Tyskan — allt verkade olycksbådande och dåligt varsel. Också Sjövall tycktes ruskig till mods då han betalade droskan, han såg upp mot den lysande raden av fönsterrutor i översta våningen av verket och ville slå in på Österlånggatan, i vars prång flackade ett mattgult sken som föll på en stinkande bekvämlighetskur. Men Danielsson hade redan beslutsamt vikit om hörnet med anslagstavlorna, skärmlampornas ljus lugnade, och väderlekstelegrammen och de meteorologiska kartorna och tabellerna liksom kopplade kontakt med morgondag och ärligt arbete.

— Satans blåst, fräste herr Sjövall förargad, nu får man snart lägga sig till med vinterrock och stampa sommarjycken. Raska på lite!

Skeppsbron låg i rak linje, som bröts i trubbig vinkel vid Bomslupstrappan, ödslig, tom, med svarta grändstup till höger och tullängor till vänster. Hus och presenningstäckta varor tycktes stelnade som gjutmassor, långt bort tindrade en grön och en röd prick — det var kanske sista spårvagnen norrut. Ovillkorligt vände sig den lille kontoristen om — han bodde långt upp i Vasastan, det här bar åt helsike! Men då förekom det honom att Gustav III sträckte ut sin bronsarm och pekade på honom i stället för åt slottsbacken, och han muttrade, liksom nyss Sjövall, något om en jäkla byst...

De traskade förbi portar med alla slags grosshandelsskyltar, den ena över den andra, målade, textade, emaljerade, av mässing, av trä, av bleck, i svart, i vitt, i guld. Där funnos alla sorters kontor, skeppsklarerare, ångbåtskommissionärer, kolonialfirmor, spannmålshandlare, importörer och exportörer, stadsmäklare, växelbyråer och emigrantagenter. Och som oaser i denna materialistiska rad en cigarrbod och ett par källare, där det ännu skramlades med gafflar och glas och luktade arrak och romtoddy. Och från en liten underjordisk butik steg ur svalen, uppför halsen, vars stentrappa hade en böjd ledstång av järn, en doft som väckte minnen om vikar och sund, guppande flöten och abborrstim — där hängde ett ankare och en tågrulle och block och bojar och taljor, och doften, den var segelduk, furuvirke och fernissa.

Men dessa skärgårds- och kanotfantasier fingo en bråd ändalykt, i det att herr Sjövall tämligen oförhappandes skuffade sin vän in i en hörnport vid en liten smal gränd, som hade en överbyggnad från hus till hus liksom riksbanken. Från ett magasin med uppslagna luckor hängde en kätting och som avvisare stod en gammal kanon, nedsjunken ända till lavetthållarna och med mynningen upp. Danielsson ryggade häftigt tillbaka, ty ur murens djupa skugga kravlade ett människobylte fram med en vit svampnäsa i ett rynkigt och rött brännvinsansikte. Ögonen gräto sprit och blinkade som blinda.

— Bli inte haj, det är bara busen Lake, sade Sjövall, djävla hamnbuse ...

Han låste med besvär upp en port och de trevade sig in i gången, som var halvfylld av kaggar, fjärdingar och lådor, vilka utsände en frän och skarp lukt av rökt lax, saltad sill och torkade hudar. Med detta blandades aromen av råtobak i balar, lakrits i kistor och konserver i burkar. Danielsson, som var van vid plåtkolvar, spiklådor och ribbade maskindelar höll på att storkna. Men vännen lyste med en tändsticka uppför en krokig gammal stentrappa, i vars bastanta korsvalvsväggar sutto små järngallersgluggar. Patentlåsets klick och en gaslågas väsande gjorde slut på all tvekan, genom en tjock ekdörr kom man direkt in i ett mycket stort men lågt rum. Och här fanns intet mer mystiskt. De höga pulpeterna med räcken för böcker och sina platta glasbläckhorn över klaffsluttningarna, som täcktes av den obligata Norstedtska månadsalmanackan i rött läskpapper; skruvstolarna, papperskorgarna, de gula skåpen för kläder och skrivmaterialer, Thules och Sveas väggkalender, Sveriges karta, kopiepressen och den flata blecklådan med fuktningslinnena och oljebladen bredvid porslinsskålen med penseln — alltsammans var på pricken likt alla andra kontorsinteriörers detaljer. Men en gul dörr förde in till ett inre rum och dit vinkade nu herr Sjövall sin vän från småstaden.

— Här féstårru, sade han, sitter göbben.

Den unga bokhållaren såg sig omkring.

Det var ett ovanligt rum för att vara kontor. I taket svävade änglar — tämligen nedrökta och smutsiga änglar — och över dörrkarmarna voro ornamenter med fruktkorgar, blomsterkransar och långa trumpeter. I själva dörrspeglarna syntes halvt utplånade målningar — en var ganska tydlig: ett tempel på en rosenhöjd. För övrigt buktade rummet svagt, så att det kom att likna en oval, och fönsternischen, vilken var målad i grönt och vitt, var så djup att man kunde gå in i den. För fönstren sutto vita innerluckor och de voro av järn med långa smala riglar.

Men annars var det kontor. På en hylla med fack funnos prover i lärftpåsar, glasflaskor och bleckburkar. Allt numrerat och etiketterat. En samling rör tycktes innehålla oljor. Och i fönsterkarmen voro viktualieproven hopade i hög, det luktade kryddbod och specerihandel. På väggen hängde på skarpa nålar och i mässingsklämmare fakturor, räkningar, konnossementer, fraktsedlar, speditionslistor, Hamburg- och Riganoteringar, samt Köpmansföreningens och andras, marknadsberättelser.

— Sitt, sitt! ropade Sjövall och pekade på en stor, svart lädersoffa, nu ska vi först ha en tankställare —

Han öppnade till Danielssons häpnad grosshandlarens skrivbord med en egen nyckel och plockade fram ur de små sidoskåpen flera cigarrlådor och två buteljer. Därefter hämtade han ett par dricksglas från brickan vid dörren, där vattenkaraffinen hade sin plats på en kommod, i form av en sockel, och torkade av dem på en handduk.

Då han mötte sin gästs halvt generade blick, sade han:

— Göbben är det en väldig snits på — han sa: om herr Sjövall vill bjuda sina vänner och affärsbekanta nån gång på ett glas och en rök så vassgo och ta av proverna ...

Och han tillade i överdådig ton, i det han krängde av sig rocken:

— Ta av dej rocken, för fan — det där ä guld-Renault, féstårru, och den andra jycken ä Maraschino. Och blossen, dom ä bara Havanna allihop, féstårru ...

Herr Danielsson betraktade med vördnad den italienska likörflaskan, vars smala och förnäma form förhöjdes av korsetthylstret, och vilken på något sätt av hans fantasi sattes i samband med den lockande och förförande värld, som på franska kallades dämmemånd. Och då han nu såg hur, utom monokeln, från vännens västficka dinglade ett brett svart sidenband, beslaget med korslagda knotor av silver, slutande med en guldbygel, i vilken hängde som berlock en liten grinande dödskalle av elfenben och i detsamma upptäckte på herr Sjövalls finger en ormring med röd sten i huvudet, överväldigades han av beundran. Detta var pricken över i. En sån klockkedja och en sån ring... Han döpte honom utan vidare till Gaston de Léoville och tänkte: aktare, han ä inte bara fäschig han ä dimånisk!

— Pyts på dej! skålade herr Sjövall, men ryckte häftigt till. Stora malmklockor, som tycktes hänga över deras huvuden, slogo fullkvart och tolvslaget, och det dånade som kommo samtidigt ljuden från en underjordisk resonansbotten. Liksom hade detta varit en signal till något nattligt drama, hördes strax därpå vilda skrin, skrovliga röster, i vilkas utrop blandades en gäll kvinnostämma, som skrek på hjälp. Så smällde springande steg och ytterligare några klappande sulor, varpå med en skräll en port slogs igen och ekot slukades av gränderna. Allt var åter tyst, till dess långt bort hördes ett svagt tutande från en båt.

Danielsson satt blek och litet vakögd — den starka cigarren och den oljiga likören kväljde honom.

— Storstadsliv, mumlade herr Sjövall och ryckte på axlarna, känner du till stan?

— Bara när jag har bankerna och tullen, sade kontoristen förläget. Chefen har varnat mig för att vara sent nere i stan. Jag kommer mest kring Centraln och Vasagatan, och om kvällarna tycker jag det är livat att sitta på läktarn i Berns mitt emot diplomatläktarn. Det ä som i Paris.

— Hör du, kära bror, sade herr Sjövall med ett besynnerligt oäkta och inställsamt tonfall, skål, botten opp, kopp på dej! Ta konjak i stället — kopp!

Han lutade sig fram och sökte med egendomligt orolig pupill den unge volontärens ögon. Då han sålunda böjde sig fram kom hans ansikte under den vita ljuscirkeln och visade finnar och blemmor i en hy, som var ljusgrön och gredelin och med svartblå ringar under ögonen. Hakans hårt rakade partier hade puder över skäggbottnen och mustaschspetsarna voro rödbruna i vaxet. Den slappa munnen ryckte konvulsiviskt och Danielsson märkte en för stark odör av mysk och opoponax.

— Nu skall jag inviga dig i en hemlighet, viskade herr Sjövall med hes röst.

Danielsson kände en kall kittling mellan skulderbladen. — Skubba! tänkte han, men det var ju omöjligt. Han såg mekaniskt bort mot hörnet, där ett kassaskåp stod, och läste fabriksmärket fram och baklänges: Atlas — salta — atlas — — —

Vännen hällde upp mera konjak.

—Du känner inte ännu kvinnorna, sade han dystert.

Volontären spratt till. Nå, guskelov! det var någe sånt. Den sköna synderskan ...

—Nää, det vill säga — inte — inte mycke.

— Inte alls, log Sjövall medlidsamt, du är ett barn, Danielsson. Har du någonsin träffat en — en tigrinna? En som söndersliter dej, dödar dej, va? Och som ändå är en spinks!

— En spinks? eftersade kontoristen hjälplöst, sa du spinks?

Herr Sjövall ignorerade frågan och fortsatte nervöst tuggande och tummande sin svarta cigarr:

— Hon är ödet i mitt liv, féstårru — spinksen. Hon blev förförd av en greve, men vad bryr jag mej om det. Hon heter Tekla, men kallar sig Franziska —

— Noom de gurre, insköt Danielsson stolt.

— Hon har uppträtt på Novilla, sade Sjövall otåligt, och kallade sig Franziska della Stella. Och nu, féstårru, ha vi beslutat att bli duettistpar, vi ha övat in flera kiliga kupletter mårutro — riktiga tjim och tararabom deräjor, féstårru. Vi ha redan fullt upp med engagementer, och flaxiga kostymer, vi börja i Hamburg och sen ska vi till Scala i Milano och sen till Kristallpalatset i London. Så här vilar inga ledsamheter mårutro, sällan, göbbe, sällan... skål pårej. — Men, fortsatte han i nästa andedrag, liksom rädd för ett avbrott, då han väl kommit i tagen, men, sirru, olyckan ä att fast vi haft väldig flax så har hon kostat mycke schaber, det kan du väl begripa. Nu får jag tiotusen om en månad av vår impressario, han är tysk och har en jäkligt fin agentur — du féstår att jag inte talar till vem som helst, men redan första gången jag såg dej så skilde du dej från alla di andra småstruntarna däroppe i den där syföreningen, du — du ä min själ ingen vanlig stövel — och för resten de ä ingen skam, inte, att komma ifrån Arboga — ja menar Eskilstuna, flåt, bror! Skå — skål pårä. Jo, sirru, va ja ville säja — jo hon ä ingen vanlig, féstårru, hon ä alldeles djävligt begåvad å intellijänt. Och det ä du också. Det såg jag med detsamma och det sa ja till Leander, prokuristen hos Olson & Wright, féstårru. Ja sa: han ä en intellijäns från Arboga. Skål.

Under detta tal, som mot slutet blivit betänkligt suddigt, hade herr Danielsson mest tänkt på den underbara kvinna — Franziska della Stella! — vilken stod bakom det hela. Han var ju en Don ju-han, denna Sjövall, som tydligen ej borde ha varit född i Sverige utan i de stora världsländerna. Och så varietéartist — det högsta, det mest berusande man kunde bli! Få sitt porträtt uthängt i fotografernas skyltlåda med underskrift »Kuplettsångaren Ville Matt», till exempel, eller »Calle Ström». Och ha både rättighet och skyldighet att bära monokel och gå med schappeklack!

— Ä hon — ä hon en dämmemånd? frågade han blygt, halvt bävande.

— Va fa — va säjer du! skrek herr Sjövall till och föreföll att bliva plötsligt nykter. Har du inte hört vad jag berättat? Det är ju en konstnärinna, jag talar om. Vi ska kalla oss The Duo della Stella, Stars of North, Max and Franziska. Mja. Va tyx? Va säjer göbben om de?

— Scharmangt! sade herr Danielsson.

— Mja.

— Men, Sjövall, bli inte stött — men du sa själv när vi träffades att — att du skulle häktas —

— Sa ja? De va ett lite tschämt, féstårru! Ville tjännarej på pölsen, féstårru! Men nu vet ja att du ä en karl! Å därför ska ja be att fåricka merej! Du har mitt förtroende. Å jag tackar dej i hennes namn...

Herr Sjövall reste sig och i ren distraktion tillade han:

— Amen! Hö — jag menar: skål!

Det föll bokstavligt en tyngd från kontoristens bröst — han tyckte höra den dunsa i golvet och sen eka under taket liksom förut när tornuren slagit tolv. Detta var således den fruktansvärda hemligheten. Förmodligen tänkte Sjövall rymma från sin plats — men vad gjorde det? Litet dunkelt var talet om pengar, eller rättare sagt bristen på pengar. Ville han låna? Det var ju omöjligt. Volontärlönen var trettiofem kronor och hemifrån fick han femtio i månaden. Neej, han önskade en förtrogen. Men skulle Xavier de Montepin överglänsas av Gaston de Léoville? Sällan! Något kunde han i alla fall giva i gengäld.

Konjaken sköt blodet i skyar över hans duniga kinder. Han reste sig vacklande och sade:

— Sjövall! Tack! Också jag känner en kvinna fast du inte tror det. Vet du vad hon heter?

— Nej, sade herr Sjövall kort, kallt, avvisande och obehagligt frånvarande. Hans ögon hade borrat sig ned i dricksglaset.

— Hon heter Vega Palandra, flämtade Danielsson, liksom smakande på stavelserna. Och då hans vän ej förändrade en min, tillade han modstulet:

— Hon ä på rakstugan på Kungsgatan — du vet den, där di har flickor som raka...

— Breve cigarrbon, nickade Sjövall, javisst, ja. Men nu vill jag bara säga dig en sak till.

Han såg upp. Det var icke längre någon osäker blick, utan en ganska stadig med sylspets i. Kontoristen fann den obehaglig på samma sätt som när man oförhappandes får sikte på en orm tätt vid foten och ryggar till. Han tog också ett kort steg bakut.

— Du skall, sade herr Sjövall i fullkomligt säker ton, gömma ett paket åt mig. Jag har det här i min pulpet. Det innehåller alla hennes viktiga papper — och, féstårru, dom vill den där grevens familj åt. Begriper du?

— Ja, men —

— Det är inga men, det! Om du är min vän. Får dom fatt på dom så kunna vi inte resa, det är på dom vi ska skaffa pengar.

Herr Danielsson tyckte sig se en ljusning i töcknet. Naturligtvis kunde de få låna pengar av den rika familjen för att undvika skandal — jo jo mänsan, var det på det lilla viset! Det var som i romanerna. Och han skulle min själ gömma papperna. Ha, såna bovar!

— Såna bovar! ropade han högt.

— Sch! hyssjade bokhållaren, vilka bovar, vad är det för gallimatias du pratar — jag —

— Grevens — grevens ...

— Jaså, höhö.

Han småskrattade på ett underligt sätt, gick ut i ytterrummet, kom strax tillbaka och höll då i handen ett avlångt brunt kuvert av mycket starkt papper och förseglat med fem sigill. Det var icke vidare tjockt.

— Ser du här, sade han, är det hela. Göm det satans väl hemma hos dig. Visa del för ingen och tala inte —

— Jag svär —

— Ja, ja, jag litar på dig. Sen får du vår adress från utlandet och då sänder du det rekommenderat under mitt artistnamn, féstårru. Så, låt oss nu komma i väg!

Herr Sjövall fick med ens bråttom. Han städade undan, sköljde glas och låste igen allting, släckte gasen och skyndade på volontären. Men Danielsson hade fått en idé och kunde ej rubbas ur den. Han insisterade med en rusigs envishet att få giva ett kvitto på det anförtrodda mystiska konvolutet. Intet hjälpte, ty innerst var det hans önskan att få visa sina splitternya visitkort — de första i hans liv. — De äro från Göthes, lallade han, littlo — litto — litograff — graff — graferade, från Jöte — — —

Äntligen stodo de nere i gränden i en bitande blåst, där busen Lake sov sin syndasömn på ett par tomsäckar i lä av några stadsbudskärror, vars skälmar pekade upp mot nattmolnen. — Herr Sjövall sade något om ett ställe där man kunde få porter.

*

Följande måndags morgon väcktes kontoristen Karl August Danielsson från Eskilstuna av tre starka knackningar, eller rättare slag, på den dörr, som ledde till det lilla gårdsrum, han hyrde av handlanden Pettersson i dennes lägenhet på Upplandsgatan.

Klockan var endast sju, konstaterade han, alarmvisaren var ordentligt ställd på halv åtta. — Hela söndagen hade han legat dödssjuk — sjösjuk, kunde man säga — och det gjorde ännu ont i bakhuvudet för vart slag som dunkades på dörren, det slog ett slags eko i hjärnan. Han steg upp och öppnade och kröp därefter hastigt ned i sängen igen.

In genom dörren trädde två män som sågo ut som Ajaxbröder. De hade bruna hattar, blå kavajer, gardistansikten och i högra handen tjocka weichselkäppar. Båda höllo vänsterhanden i kavajfickan.

— Är det Danielsson? sade den ena.

— Ja, svarade herr Danielsson.

— Så blir det att knalla sig opp och följa med ned till Myntgatan.

— Vaff —

— Det ä från detektiven —

— Vaff —

— Ja, det får härrn nog veta där! Och så skrattade bägge.

— Tag me säj om härrn har någe från grosshandlar Stange, tillade den andra.

Då förstod Danielsson.

— Det är bäst, sade den första konstapeln beskyddande och tog emot ett brunt kuvert med fem sigill. — Si i det här ska nu ligga femton tusenkronorssedlar om det ä riktigt. Raska på nu, ju hastigare allt blir klart dess bättre. — Gå ned och tag en droska, Karlsson, sade han till kamraten.

— Ja har inte gjort någe, sade herr Danielsson och brast i gråt som ett litet barn.

— Man ska inte tappa visitkort, sa konstapeln.