Första snön (Sehlstedt 1861)
| ← Flickan vid forsen |
|
Kärleken → |
Första snön.
Ack! se det snögar för första gången!
Det muntrar sinnet, det muntrar sången,
Och ingen snö, efter gammalt rön,
Är så välkommen som första snön.
Att se hvar fallande silfverstjerna
Till fönstret springer man då så gerna,
Och sjelfva gubben, fast full af gikt,
Från soffan skuttar till fönstret qvickt.
De som ha hästar och slädar, springa
Och på betjenter och kuskar ringa:
De måste sno sig, och det med fart,
Och feja slädarna blanka snart.
Det hjelper ej, om de för balansen
I somras sattes på assistansen,
Man kan i vinter, för samma gagn,
I stället sätta dit opp sin vagn. —
I händren klappar så mången flicka:
Han kommer säkert, det kan ej klicka,
Med rack och hästar så elegant —
Det vore annars rätt nonchalant!
Får man ej åka på första före,
Se’n är det värdt knappt ett kopparöre.
Liksom den bal är ej rolig alls,
Der man får sitta den första vals.
De unga sprättar sin fröjd knappt styra
Med slädar blanka och hästar yra
Man lysa skall, som om kungen kom,
Och hvad det kostar ej bry sig om.
Ty ack! derom är ej värdt att tala,
Det skall en flicka en gång betala.
Tank, om det flickor ej fanns till slut,
Gud vet, hur man skulle slå sig ut.
Jag älskar vintern, den nordiskt friska,
Om också vindar med isbark piska
En vinterdag min fysionomi
Och locka rosorna opp deri;
Ty skön är norden uti mitt tycke,
Då Bore målar sitt vinsterstycke,
Och marken göms i den kalla snön,
Och bjellerklangen hörs öfver sjön,
Och isen glittrar, och snömos gungar
På trädens grenar i skog och dungar, —
Och taflan se’n, för effektens skull,
Fernissas öfver af solens gull.
Ack, sköna vinter! välkommen åter!
Jag sommarns fröjder visst icke gråter,
Fast det var roligt att hand i hand
Med flickor springa enk-lek ibland.
Får man med dem ej bland blommor rasta,
Man får i stället nu snöboll kasta,
Och åka kälke och tumla kring,
Och hoppa kråka och gömma ring,
Och dansa polka och dra en spader,
Och bli intagen i ordensgrader,
Och på spektaklet se Jenny Lind,
Och se och höra sig döf och blind.
Men nu, min sångmö! din sångkonst spara,
Jag måste bort på en sexa fara.
Och äfven derför jag nu gör slut
Att läsarn också kan åka ut.
