Försvinna ville jag som kvällens glöd,
som aftonrodnans sista purpurstrimma.
Du efterlängtade, du ljufva död,
hur skall väl jag en gång din kyss förnimma?
Försvinna ville jag som stjärnans blick,
den nyss du såg i högsta klarhet blänka.
O, att så stilla utan kval jag fick
mig ner i himlens blåa djup försänka!
Försvinna ville jag som ångan flyr,
då glad hon sig ur rosens kalkar svingar
och genom välluktsfyllda rymder styr
mot Herrans altar sina vingar.
Försvinna ville jag som daggens tår,
då morgonflamman mildt dess pärla krossar,
ur grusets bojor. — Hvilken ängel går
och så min lefnads trötta ande lossar?
Försvinna skall jag — ej som kvällens glöd,
som stjärnan ej, då högst i glans hon prålar,
jag får ej dö en blommas lätta död
och drickas ej af morgonsolens strålar.
Försvinna skall jag dock, men utan spår,
mot kval och nöd skall först min hälsa bytas.
Ack, stilla dö blott blommans hjärta får,
men människans — det måste styckvis brytas.
