Försynens visa lagar skipas
i en orubbad ordning jämnt:
Dess dolda råd kan ej begripas
uti det lopp, oss är bestämt.
Den blandning uti våra öden
av sant och falskt, av lust och kval,
som följer våra åratal,
utvicklar sig till slut i döden.
Liksom när böljorna de skaka
en ringa spån på havets rymd,
än drivs den fram och än tillbaka,
av vågens svall mot klippan skymd.
Så med vårt liv i denna striden:
en ständig motgång för en var:
ej något öga blundat har,
som icke tårar fällt i tiden.
Ifrån en värld, som tyckes luta
till sin förvandling år från år,
där vreda händer blodet gjuta
ur sina likars bröst och sår,
där list och svek varannan hylla,
är gott att vara långt ifrån:
säll den, som får i griftevrån
sitt stoft till sina fäder fylla!
På trogna axlar nu nedsänkes
en vördad fru uti sin grav:
när hennes levnadslopp betänkes
och hur hon fört sin vandringsstav,
man genast dygdens värde känner,
och därför hon den äran vann:
begråtas av en älskad man,
av sina barn och sina vänner.
