Skall menskan fira ständigt än
Blott Sanning, hennes lott ej vorden,
Och jordens tröst. Förvillelsen,
Ej annat tempel ha än — jorden?
Förgäfves ödets lifstids-slaf,
Hvars plan är allt, hvars mål en graf,
Mot sökta ljus sitt öga vänder.
Mörkt är hvarthelst han ser sig om:
I natt han går, ur natt han kom,
Och ingen dag i dödens länder!
Helgd vare ryktet tänkarn har!
Hans forskning villorna förtränger.
Vi se den, länk för länk, — men hvar
Är fästet, hvarvid kedjan hänger?
Se’n han vägt luften, jorden mätt,
Täljt grandet, ställt kometen rätt,
Tänkt englarna och kufvat djuren,
Väckt jordens åskor, himlens ledt;
Han vänder mot sig sjelf sitt vett
Och frågar: "drömde jag Naturen?”
Gå, — lyft från grafven hennes dok,
Bjud evighetens midnatt klarna,
Läs chiffern uti ödets bok,
Naturen rätta, slumpen varna!
Hvad, om din blick, ur mörkret höjd,
Ser skuggan utaf lifvets fröjd
Fly skingrad bort vid Sannings dager, —
Säg då, hvem högst välsignas bör,
Den makt, som vis men osäll gör,
Den, som gör lycklig, men — bedrager?
Låt andars högre sällhet bo
I kretsar, från hvar dimma rena;
Men nöjets spridda blommor gro
För oss på villans grund allena.
Hon stämt vårt högmods tysta spel
Att konstigt gömma egna fel
Och medla frid med våra hjertan:
Hon satte Hoppet till vår vän,
Som låfvar glädjen åldrar än
Och ljuger läkedom för smärtan.
Hon ger den svage gubben tröst,
Som vaktar nöjd sitt guld åt — döden;
Och stjernan lär, på såradt bröst
Förljufva mannaåldrens öden:
Hon tjusar lifvets morgonstund
Med fröjd, som famnar jordens rund,
Med vänskaps tro, i döden svuren;
Hon skänker kärleken åt oss,
Och lifvar vid hans gudabloss
Den stela bilden af Naturen.
Hon stämt den första lyras ton
För lagrars lön, dem nycken knutit;
Och lönte mödan af en thron
Med glittret, kring dess trappa gjutit.
Hon lifvar ryktets trötta slaf,
Den hon, för Minnets drömlön, gaf
Ett lif, all lifvets fröjd forlustigt,
Och gäldar lugnet af hans dar
Med lof — se’n örat multnat har,
Med stoder — se’n hans öga brustit.
Hon bjöd den undergifna Tro
Gå plågan som en vän till möte,
Och vaggar jordens barn till ro
Invid sitt moderliga sköte.
På tiden, ödet sjelft, hon rår:
Utöfver lifvets gränser når
Den sälla lögnen af dess välde;
Och all vår önskan, all vår fröjd,
Är ännu i den spegel röjd,
På grafvens andra brädd hon ställde.
Der gaf hon Negern, dunkelt lärd,
Den foster-öcken, han begråter:
Åt Odens dyrkare dess svärd,
At Mohammeds dess Harem åter.
Der andakts-svärmarn, sjelfgjordt qvald,
Ser sig i helgons sköt betald
För fastor, gisslingar och psalmer,
Och i martyrens bröst, hvars blod
Spills för ett ord, hon hviskar mod
Med susningen af Edens palmer.
Kom, villa, då! låt ditt behag
Bli evigt qvar bland tidens skiften;
Från lifvets törnen udden tag,
Och sålla rosor öfver griften!
Hvar dödlig skyr och njuter dig.
Din trollstaf vaktar hopens stig,
Din sköld af natt dess bröst bemannar:
Du hemligt filosofen för,
Och leende hans sällhet gör
Jemväl den stund, han dig förbannar.
Sol, som än aldrig klar gick opp,
Skörd, som ej kända länder bära,
Den råa vildens trodda hopp,
Och tänkarns ovisst vunna ära,
Säg, Sanning! om du, en gång lärd,
Din gåta löser för en verld,
Som bär och känner ej din stämpel,
Månn’ det i stoftets mörker sker?
Och var vårt lif bestämdt till mer
Än till portiken för ditt tempel?
