Fallande blad/Torka
| ← I bassängen |
|
Hämplingen och kråkan → |
TORKA.
EJ längre flöda molnets strömmar
och himlen ej för jorden ömmar.
Beständigt skyn är blå och ren,
och ofördunkladt solens sken.
Ej minsta prick af jordisk dimma
satt på det klara hvalf sin imma.
Förtärande vid hvarje fjät
går sol i ohöljdt majestät.
Och allting kvider och förtvinar.
Bort svinner källan, saften sinar.
Förtorkadt krympnar hvarje strå,
och sommarlöf i höstfärg stå.
Från skogen stego ångstens frågor.
Dock — den blef tärd af egna lågor.
Om svalka liten blomma bad,
men fick blott — damm på sina blad.
Nog … himmel! Vi din klarhet känna.
Den elden kan oss blott förbränna!
I spegeln af din renhets glans
förvissnar skönsta liljekrans.
Drag täckelset omkring din låga;
ty så blott vi dig möta våga!
Din allmakt bor i strålesvall;
men sök oss mildt i droppars fall!
Du jord och himmel sammanbinder
med stänk på tufva, tår på kinder.
I ljuflig gråt brist ut, brist ut,
och gör på dödens torka slut!
O, himmel! Ingen glöd du målar
så skönt, som regnbågsbryggan strålar …
Si, hjärtat bidar på dess höjd
få offra dig sin stilla fröjd.