Far sjelfver i stuga’
| ← Hvar och en tycker bäst om sina barn |
|
Dockan i gräset → |
Far sjelfver i stuga’.
Det var en gång en man, som bodde borta i en skog; han hade så många får och getter, men aldrig kunde han få ha dem i fred för vargen. »Jag skall väl lura gråbenet,» sade han till sist och började gräfva en varggrop. Då han hade gräft den djup nog, satte han ned en stolpe i den, på den stolpen slog han fast ett bräde, ofvanpå brädet satte han en liten hund, och öfver gropen lade han qvistar, barr och annat rask och derutanpå strödde han snö, så att vargen ej skulle se, att det var en grop derunder. Då det led fram på natten, blef den lille hunden trött på att stå der. »Vov, vov, vov;» sade han och skälde på månen. Så kom der en räf smygande och smygande och tänkte, att han riktigt skulle göra marknad, och så gjorde han ett hopp — bums ned i varggropen. Då det lidit längre fram på natten, blef den lille hunden så ledsen och hungrig, att han började på att skälla och gnälla; »vov, vov, vov!» sade han. Bäst det var kom der en varg tassande och tassande;, han tänkte få sig en riktigt läcker stek och så gjorde han ett hopp — burdus ned i varggropen. Då det led mot daggryningen, kom nordansnön, och det blef så kallt, att den lille hunden stod och skalf, och dessutom var han så trött och hungrig; »vov, vov, vov, vov!» sade han och skälde i ett i ett.
Så kom der en björn lufsande och lufsande, ruskade på sig och tänkte han nog skulle få sig en liten frukost på morgonqvisten; så lomade han ut på qvistarna — burdus ned i varggropen.
Längre fram på morgonen kom der gående en gammal tiggarekäring, som dref gårdarna emellan med en påse på ryggen. Då hon fick sigte på den lilla hunden, som stod der och skälde, måste hon bort och se om det kommit några djur i varggropen under natten. Ja, hon lade sig på sina knän och tittade ned.
»Är du kommen i fällan nu, mickel?» sade hon till räfven, för honom såg hon först; »lagom åt dig, din hönstjuf. Du också, gråben?» sade hon till vargen. »Har du röfvat getter och får, så blir du nu pinad och plågad till döds. Herre Gud, nalle, sitter du också i gropen, din flåbuse? Ja, dig ska’ vi rispa och dig ska’ vi flå, och skallen din ska’ vi i stallväggen slå!» skrek käringen ifrigt och hötte åt björnen; men i det samma föll påsen öfver hufvudet på henne och käringen pladask ner i varggropen. Så sutto de der och glodde på hvarandra, hvar och en i sitt hörn: räfven i det ena, vargen i det andra, björnen i det tredje och käringen i det fjerde hörnet.
Men då det blifvit riktigt ljust, begynte mickel ruska på sig och smyga omkring, för han tänkte väl han skulle försöka att komma ut. »Kan du inte sitta still, du, din gemena skälm, utan gå på det der viset och svansa! Se på honom, far sjelfver i stuga’, han sitter så stolt som en prest,» sade käringen, för nu tänkte hon att göra sig god vän med björnen. Men så kom mannen, som rådde om varggropen. Först drog han upp käringen och så slog han ihjäl alla djuren, ty han skonade hvarken far sjelfver i stuga’ eller gråbenet eller Mickel fårröfvare. Den natten tyckte han, att han hade gjort en god fångst.