Farväl
av Gustaf Lorentz Sommelius
Sign. Beppo, tryckt i Götheborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning n:r 234 1846 (9 Okt. 1846). Farväl sägs vara "Hittills otryckt poëm af Beppo." utgiven i Westgötha Korrespondenten n:r 12 1854 (11 Sept. 1854).

FARVÄL.

Farväl, Amanda! När fullmånen blänker
i vinternatten, ödslig, lång och kall,
och allt sitt silfver på din kudde stänker
och lyser matt på dina lockars svall;
när vindarna, som de fördömde hvissla,
och kyrkogårdens tunga portar gnissla,
och jorden ligger stel i svepningsskrud,
tänk då på mig, som aldrig dig förgäter,
som dagens stunder blott med suckar mäter!
Din kärlek var min himmel, du min Gud.

Förtviflan slagit upp sin hemska boning,
som en dæmon, i mitt förtärda bröst;
jag brottslig är, men ber ej om försoning,
ej ångern ger mitt sjuka hjerta tröst;
det feberheta hatets eld mig bränner,
föraktets kyla i mitt blod jag känner:
det är en strid emellan is och glöd;
jag lastens nektar tömt till sista droppen,
min själ är giftig, liksom bolmörtsknoppen;
Förstörelse jag känner blott och död.

Min sällhet flytt, mitt lif ett benhus blifvit,
der marterns ormar kräla om i ro,
ett öde tempel, som Gud öfvergifvit,
men i hvars krypta afgrundsandar bo.
Ack! bittra tårar på dess murar rinna
och plågans offer på dess altar brinna
och qvalets gamar flaxa i dess hvalf;
mitt hjerta fylldes tills det brast af pina,
sjelf hoppet sprängdes, som en antänd mina,
och minnets engel, som en biltog, skalf.

Ack, minne, minne! o, min kärleks minne!
den enda blomma jag i tiden bröt,
min tankes svalka, balsam för mitt sinne,
en äkta perla i en likmasks sköt,
en solens stråle i den mörka sorgen
och för Amandas trohet hennes borgen,
du stärkt det mod, som jag förlorat nyss;
ditt minne, qvinna! lidelserna kufvat,
din tjusning lastens mellantid förljufvat;
min sista njutning var din sista kyss.

Behåll mitt hjerta, om du kan, — om inte,
mig sky, mig hata, om du vill, förglöm,
tills qväfd hvar bild, som dig om mig påminte,
flytt från din bädd, som en osalig dröm!
Hvad gör mig nu väl hela verldens lycka,
när jag min kind ej mer mot din får trycka,
ej svalka pannan mot din hvita barm?
För mig en dödssång sjunger näktergalen,
till drägg förvandlas vinet i pokalen;
på smärtor rik, jag är på fröjder arm.

Jag ströfvar hemsk omkring Hesperiens länder,
likt pesten i en munter karneval,
jag dômer grusas ser på Tiberns stränder
och myrthnar vissna uti Arnos dal,
ser djupgrön våg kring vattenslotten svälla
i minnets stad, ”Venezia la bella,”
hör troubadour'n i gondoliérens drägt
vid åran sjunga på ”Canale grande;”
jag känner susningen af Byrons ande
i stormens vingslag och i vindens flägt.

Jag går till Hellas, till Athén och Thebe;
men äfven dit, till gudars fosterjord,
Erynnien följer mig, förklädd till Hebe,
med gift och dolk i honungssöta ord.
O säg mig hvar kan själen hvit jag skölja!
I glömskans flod, i Lethes kalla bölja?
Nej; tröstens genius från min sida flyr
och sorgens vaka i mitt bröst hörs klaga.
Jag kan ej minnet derutur förjaga
ej dränka det i vilda äfventyr.

Ty den förspillde får ej mera hoppas;
förgäfves han en nåd af Gud begär;
den ros, som vissnat, en gång mer ej knoppas,
dess hjertblod masken småningom förtär;
hans varma känsla isas och förfryser,
när ej den sol, som henne värmt, mer lyser.
Min tankes vålnad, själens toma hamn!
för dig ej himlen ler, ej våren grönskar:
förintelse jag ber blott om och önskar;
låt mig försjunka, död! uti din famn!

Beppo.