Farväl o moder Svea, nu reser jag från dig
och tackar dig av hjärtat för det du fostrat mig.
Mitt bröd du gav så ringa, det ofta ej förslog
fast mången av den varan du givit mer än nog.
Nu draga vi som fordom från dig till fjärran land
utöver havets vågor långt bort till västerns strand.
Där är ej ont om brödet när man vill bruka flit.
Vi tacka må upptäckarn som viste vägen dit.
Dock älskar jag dig Sverige, mitt kära fosterland
och vill ogärna byta mot västerns präriesand,
men när det gäller brödet är tveksamheten slut.
Vi få som skogens fåglar ur redet flyga ut.
I en av dina dalar min vagga stod en gång,
som barn jag där har vandrat med munterhet och sång.
Där har jag plockat blommor, där har jag plockat bär,
ej någon vrå på jorden kan bliva mig så kär.
Farväl med er ni furor, ni björkar, al och lind,
ni vackra sommarnätter med ljumma västanvind!
Nu kommer livets allvar och stör min ungdoms ro.
Jag måste ut i världen, Gud vet var jag skall bo.
Och när jag skulle resa från hem och fosterland,
då fälldes många tårar och hjärtat stod i brand.
Jag vände mig på vägen, med tårad blick jag såg
till kära barndomshemmet i dalen där det låg.
Till Göteborg dit kom jag så trött i varje lem,
jag var så tung om hjärtat, jag hade intet hem.
Där finnes emigranter, båd stora och båd små,
som skulle bli mitt sällskap ut över böljan blå.
Snart vänskapen var stiftad, vi tryckte allas hand,
vi voro alla söner av samma fosterland.
Vi bådo allesammans vår Herre vara med
och steg ombord på skeppet, som låg på strandens redd.
Kaptenen stod på däcket, kommandot tog i hand.
Vi svängde våra hattar åt dem som stod på land.
Farväl med Sveriges stränder, med vikar och med sund.
O, vad det kändes bittert i denna avskedsstund.
Med hjärtat fullt av vemod jag stod och såg uppå
hur mer och mer mitt Sverige försvann uti det blå.
Ja, jag kan icke neka, mitt hjärta stod i brand
när jag såg Sverige sjunka vid horisontens rand.
Jag tänkte på min fader, jag tänkte på min mor,
de kanske slutat leva härnäst när gräset gror.
Men uppå deras gravar ett kors skall stå på vakt,
som nog skall visa platsen där far och mor man lagt.
Hur glad jag skulle bliva om jag kom hem igen,
hem till mitt gamla Sverige och till mitt barndomshem.
Där är mitt hjärta hemma, där såg jag solen först,
jag kan det icke glömma, min längtan dit är störst.
