←  Betlehem
Vallfart och vandringsår
av Verner von Heidenstam

Fikonträdet
Varför det är möjligt  →


[ 53 ]

Fikonträdet.

Välkommen, du svala österländska afton, välkommen! Du är efter den heta dagen som vattenkrukan efter ökenritten. Du är som en blek ung hustru, som från kullen vinkar den svettiga jordarbetaren hem. Du liknar de turanska guldsmedernas opal, ty din färg växlar mellan den vita mjölkens och det ljusröda vinets på samma sätt som din glädje växlar mellan sund, stärkande vila och uppeldande lustbarheter.

Med dessa utrop hälsade jag kvällen och hejdade min åsninna i ett smalt dalstråk, som klättrade upp mot Jerusalem. Staden låg på höjden med sin ringmur, sina kupiga vita hus som en fyrkantig korg med ägg. Utanför stadsporten sutto vitklädda änkor på männens gravar, orörliga och speglade i en stor blank, vindstilla damm.

Med ens kom skymningen. Dalgången blev full av folk — och det led mot påska.

[ 54 ]I porten till ett lågt lanthus, där kvinnorna tillredde en nattvard, satt Kristus, förbrödraren. Ehuru hans ansikte alldeles icke kunde urskiljas, emedan belysningen föll på hans rygg från oljelampan inne i huset, förstod man strax vem han var. Hans mörka hår hängde som en yvig ragg ända ned till hans knän. Hans vita seerskjorta var kantstött, foten lerig. Med vänstra handen sammanhöll han sprundet på en lädersäck med vin. Så snart någon av vännerna, som med korsade ben sutto i en ring om honom, ville resa sig, tryckte han ned honom på sin plats igen och bjöd honom dricka. Inga omsorger, inga arbetstankar fingo störa den stilla aftonglädjen.

Då reste sig oförmärkt Judas, judarnas jude. Hans välvårdade händer och fötter voro vita som marmor och naglarna omsorgsfullt skurna. Han strök ej svetten ur pannan med skjortans fåll som de andra lärjungarna utan drog alltid upp en lång romersk näsduk. Hans skägglösa välmående ansikte med de små lugna, förståndiga ögonen var helt och hållet den sansade omtänksamma penningemannens.

Han smög sig sakta bort bakom lanthuset på vägen mot Jerusalem, medan hans gröna huvudkläde fladdrade mellan de förvridna, svarta oljeträden. Han slog sig för pannan och talade halvhögt, och det var ej svårt att ana hans tankar.

[ 55 ]Vart bär det hän, tänkte han, att följa denne man, som förbjuder oss att arbeta och att tänka på framtiden och på vars huvud man slutligen satt ett pris? Har jag ej i år och dagar sparat slant på slant? Det felas mig endast trettio silverpenningar — endast trettio! — och jag sitter under eget fikonträd.

Ovillkorligen räckte jag mig efter en sten. Då reste sig Kristus, förbrödraren, i den upplysta dörren.

»Du är ännu ung,» ropade han till mig. »Din första tanke på eget fikonträd skall gå bort och sälja mig!»

Under tiden blev dalgången så mörk, att ingenting längre kunde urskiljas. Allt sjönk tillbaka i Österlandets obeskrivliga tystnad, en tystnad som fött profeter. Men från den aftonen förstod jag dem, som önska, att ingen människa skall rå om ett eget fikonträd.