Ensam i skuggrika dalen,
Tätt vid en svalkande ström
Bodde. befriad från kvalen,
Fingal, en herde så öm.
Tyst som en vandrande stjärna,
Skön som en gud i en dröm.
From som en oskuldens tärna,
Som själva livet så öm.
Sorger och oro och smärta
Och andra jordiska kval
Hade ej rum i hans hjärta,
Trivdes ej uti hans dal.
Kärlek, som plågar så många,
Hade ej rum i hans bröst,
Blommornas doftande ånga
Och fåglarnas himmelska röst.
Voro de enda, som hade
Rum i hans sorgfria själ.
Uti sin oskuld han sade:
»Himlen vill Fingal så väl.»
Nitton år ensam han bodde
Lugnt i sin fredliga dal,
Drömmande saligt, han trodde
Sig bo uti änglarnas sal.
Då såg han en morgon vid strömmen
En tärna, som låg där och bad,
Skön som en ängel i drömmen,
Som själva glädjen så glad.
Fingal gick ned till den sköna
Fattade hennes hand,
Drog henne upp i det gröna
Tätt vid leende strand.
»Skönaste flicka!» han sade,
»O, vem har fört dig till mig,
Fört dig till Fingal den glade,
Som aldrig vill skiljas från dig?»
Stammande sade den kvinna:
»Jag får ej bliva hos dig,
Ty jag är ej någon herdinna,
Så Fingal kan aldrig få mig.»
Kind emot kind nu dock brände,
Och Fingal gav flickan en kyss:
Då vredgad hon hastigt sig vände,
Och Fingal stod ensam som nyss.
Han rasar och tar från sitt galler
Bågen och modigt den för,
Spänner den, skjuter och faller,
Blickar mot himlen och dör.
