Nog minns du, söta Hilda, än den kvälln
i vintras, när det var så kallt därute
och pappa kom från sta'n i vargskinnsfälln,
men brasan sprakade så klart på hälln —
jag önskade, att där ännu vi sute. —
Vi hade icke träffats på ett år,
och mycket ändras medan tiden går.
Sybågen den stod längesen i vrån,
pianot stängdes. Du tog respiraten
och delte pepparkakor ut och rån
åt syskonen, som skreko långtifrån
av glädje åt den rara läckra maten.
Sen sköto vi två stolar hop så tätt
vid brasan, och så blev det en duett.
Ack himmel, vad det mycket hänt ändå
på detta år — vårt sjuttonde, min söta!
Han hade kommit — han och han också;
han hade uniform med uppslag blå;
men han var rest, kanske att henne möta!
Han visst bedyrat det var ingenting,
men gissa bara! Jo, han bar en ring!
På balen har han dansat först — Med vem?
Med dig? -- Ånej, med långa mamsell Fager.
Sen med Charlotte ... och har knappt sett på dem!
Men mig så bad han att ej fara hem ...
Då kom herr Kruslund, han som är så mager.
— Men kottiljongen? säg; du glömmer dig.
— Ja den? Han dansade ju den med mig.
Och vad han sade? Å, det har jag glömt...
— Omöjligt! — Av den lilla rosenbusken
uti mitt fönster har en knopp han gömt;
om visan, som jag sjöng, så har han drömt,
och ... då skrek mamma: kom, nu väntar kusken...
Han höll min kappa, räckte överskon
och stod på medarna till Långa bron.
Och sen den andre? — Expediten? — Ja.
— Å, kära du, han hade ren fått korgen.
— Kadetten? — Ja nog är han söt och bra,
men kammarjunkarn kan jag ej fördra.
— Och löjtnanten? — Han tog ett glas i sorgen...
— Och gamla rådet, gör han än sig söt? ...
— Ja rådet, vet du, är och blir ett nöt.
Du log, jag log. Och sen begynte vi
på fingrarna att räkna allt tillsamman:
vår första barndoms lilla sympati
och sen var tjusfull dröm, som gått förbi:
den första, andra, tredje, fjärde flamman.
Men tänk vår häpnad, när uti en vrå
satt lilla syster Lise och hörde på!
Så sutto vi långt i den sena natt
och biktade vid brasan så förtroligt
har hemlighet, som än vårt hjärta gladt,
var sorg, som myror i vårt huvud satt,
och, Hilda, visst var det gudomligt roligt,
men kanske när den rätte kommit har,
för honom ha vi ej ett finger kvar!
