Fiskmåsen/Till Månen
| ← Calle, kär |
|
Till en sorgsen, missnöjd och bitter själ → |
| Ur Fiskmåsen. Poetisk Vår-Kalender för 1853 af E. Sehlstedt utgiven 1853 |
Till Månen.
Så vänligt du skiner, förtjusande Måna!
Och likväl så tycks du förtäras af sorg.
Liksom, om du gick för att penningar låna,
Du står så fundersam på himmelens torg.
Hvad grämer ditt sinne, hvad sörjer du öfver,
Har du ej deruppe allt hvad du behöfver?
Den tanken rätt ofta mitt sinne har lättat,
Att aldrig deruppe man kan blifva pank.
Och gerna jag tror, hvad man har mig berättat,
Att himlen är sjelf en ofantelig Bank.
Der lånar man efter en helt annan skala,
Och bäst är af allt — att man slipper betala.
Härnere, du vet, hur man kilar och ränner,
Hvar gång man behöfver en fyrk eller två.
Om icke man förr brytt sig om sina vänner,
Så går man och frågar dem nu, hur de må.
Hos en får man afslag; och djupt ner i pannan
Man trycker sin hatt och styr kurs på en annan.
Så stökar man af till åtskilliga kanter,
Åt öster ibland, och åt vester ibland.
Och bäst som man stretar i Kungsbackens branter,
Så är man, för böfveln, vid Hammarby-strand.
Man måste gno unnan och durka och dyka,
Att högt upp i luften gatstenarne ryka.
Härnere behofvet beständigt oss tränger,
Och pengar förslå ej för menskornas ätt.
Det kommer sig deraf, att jordklotet svänger,
Att menniskan ej kan få sköta sig rätt.
Och polerna mellan hon skuffas och makas,
Att pengarna jemt utur näfvarna skakas.
Och tappar man något, så veta vi alla,
Att få det igen, är omöjeligt här.
Till jordklotets medelpunkt allt ting skall falla;
Och söka det der, blef ett rysligt besvär.
Och derföre är det ej svårt att begripa,
Hvarför man härnere är jemt uti knipa.
Likfullt är man katig och yfves och statar,
Och täflar i lyx uti landsbygd och stad. —
Men ack! söta Måne! förlåt, att jag pratar
Och stör din poetiska qvälls-promenad.
Men gerna, hvar gång jag dig ser, vill jag stanna
Och svärmiskt betrakta din glänsande panna.
God natt, vackra Måne! nu går jag till hvila,
Och sjelf går du ock i din moln-paulun.
Men kanske jag först öfver Norrbro bör kila,
Att inne på Opris mig taga en ”brun”.
Sen går jag till kojs helt förståndigt att sofva,
Ty sömn är dock himmelens yppersta gåfva.
