Du lilla fjäril, som flyger och far,
Och brådtom har
Och full utaf lefnadslust spritter!
Det tycks, som du blott fått ditt unga lif
Till tidsfördrif.
Att leka med, bäst du gitter.
Du tycker väl ej, det är ledsamt det?
Jag sämre vet:
Dock ej på vår lefnads-lott klagom!
Tänk, om du hade som myran en stack
Att dras med, ack!
Du finge då sprätta så lagom.
Du kläder dig alltid utmårkt förnämt,
Och helt beqvämt
Du gratis får svirra och svärma.
Du luftar och tar dig motion på ett sätt,
Som är komplett
Omöjligt för mig till att härma.
Att flyga så der, är jag inte van,
Och tacka fan
För det du dig lättare svingar!
Det är dock naturn du är skyldig tack,
Som gjort din frack,
Att den kan begagnas som vingar.
Som stor kurtisör är du ständigt hos
Syrén och ros
Och blomstren i hagar och diken.
Och Flora vet, att en större kines
Än du ej ges
Inom hennes blomstrande riken.
Du roar dig tappert, ja det gör du visst,
Hvar morgonqvist
Och ständigt jag ser dig i viften.
Du stormar på helsan och slösar med den,
Min snälla vän!
Det ser jag på utanskriften.
Hvad tror du att detta skall ta för slut!
Du slocknar ut,
I hast åt förgängelsen mogen.
Jag tiger, ty jag är ej fallen för gräl:
Gud hjelp dig väl!
Jag ser att det barkar åt skogen.
E. S—dt.
