Fjerran och när
| ← Helsning ur fjerran |
|
Schweizerflickan → |
FJÄRRAN OCH NÄR.
Hemma har jag lemnat vänner,
Mången saknad, mången kär:
Haf oss skilja, men jag känner,
Att jag har dem hos mig här.
När jag tänker mig de kära,
Blir mig hvarje afstånd kort.
Borta det är ofta nära,
Fast det närmaste långt bort.
Stjernan så i fjerran brinner
Bortom bergen, bortom skyn;
Men, hur lågt jag står, dock hinner
Hennes stråle till min syn.
Och ifrån sitt hvalf, det höga,
Tar hon likasom farväl,
Flyttar ned uti mitt öga,
Lyser in uti min själ.
Och hvar tanke, som der hvilar,
Märker att den vingar har,
Blir en dufvopost, som ilar
Bort och vänder hem med svar.
Derför till mig sjelf jag säger:
"Räkna dina vänners namn,
Tänk dig hvad du dyrast äger,
Och — det flyger i din famn!"