”Lilla lärka”, sade flickan,
”Du som sväfvar der i rymden.
Bär mitt budskap till min älskling!
Säg att honom här jag väntar,
Väntar sedan arla morgon,
Att jag plockat många blommor,
Att af dem en krans jag binder,
Som hans hufvud lätt skall smycka,
Att jag sitter här vid stranden
Drömmande och full af oro!
Skynda, lilla lärka, skynda!
Väntan blir mig alltför lång.” –
”Vackra flicka», svarte lärkan,
”Har ej tid ditt budskap bära,
Får ej hvila på min vinge,
Får ej dröja uppå vägen,
Måste bort till fjerran länder,
Bort till Nordens dunkla skogar.
När jag kommer, vårens härold,
Helsas jag med fröjd och jubel.
Mig i spåren följa troget
Söderns ljumma, ljufva vindar.
Drifvan smälter, bäckens böljor
Skaka af sig silfverbojan,
Dansa lustigt ned i dälden
För att vattna grönklädd tufva.
Trädens alla knoppar svälla,
Blommor vakna, fåglar qvittra
Och i hvarje menskohjerta
Högre dallrar känslans sträng!
Ser du, flicka, derför bara
Att jag skall med ilbud fara,
Derför har jag sådan brådska,
Törs ej dröja på min färd.
Men när jag mitt mål har hunnit,
När jag, gömd i björkens krona,
Sitter hvilande på grenen,
Sjungande min glada sång,
Och jag då i lunden skådar
Liten mö i ljusa lockar
Drömmande och blid som du,
Hör jag hennes hjerta klappa
Liksom ditt af namnlös oro,
Liksom ditt af kärleks längtan –
Då, du söderns varma tärna,
Vill jag fram till henne föra
Syskonhelsningen från dig!” –
