Flickans dröm (Sehlstedt 1861)
| ← Till Aftonstjernan |
|
Farväl till 1858 → |
Flickans dröm.
Högt solen stod på bergets topp
Med rosenfärgad kind.
Och blomman slog sitt öga opp
För kärlig morgon-vind.
Jag hornets skall i lummig skog
Ur fjerran hörde än.
På munter jagt Alexis drog,
Jag bad: ”kom snart igen!”
I dalens lugn jag satt mig ned,
Och band en krans så skön;
Och lärkan sjöng, och jag sjöng med
Min enkla morgon-bön.
Och bäcken slog dertill så gladt
Sin silfver-sträng och log
Åt eko, som på berget satt
Och ljudet återtog.
Men kransen, färdig längese’n,
Af mång’ förgätmigej
Mot qvällen börjar vissna ren;
Alexis kommer ej.
”Han kom ju dock med eldig blick,
Så glad hvar qväll till byss;
Har han nu glömt den kyss, han fick,
Den ed, han gaf mig nyss?” —
Uppriktigt sagdt, jag drömde så,
Ty allt var blott en dröm.
Alexis stod och lyddes på,
Så tyst och kärleks-öm.
Jag spritter upp, i sömn ännu,
Alexis hämnd jag svär. —
”Hvad fattas dig, hvi bannas du?”
Skrek han, ”jag är ju här!”
