Flodernas land. Elam. Babel
| ← Inledning |
|
Kaldeernas gudsdyrkan → |
| Ur Illustrerad Verldshistoria |
2. Flodernas land. Elam. Babel.
Å ett och samma snötäckta fjell i Armeniens högland upprinna tvenne stora floder. Den ene, Euphrat, kommer från en sluttning mot norr, men vänder sig nästan genast mot vester och går omkring fjellryggen, för att sedan i långa krokar, i början mot vester, så mot öster och söder, småningom nalkas hafvet. Den andre, Tigris, uppväller på södra sidan, likväl ej långt från Euphrats källor, och skyndar i rask färd utför bergen, först i nära rakt lopp mot söder, men efter hand med en allt starkare dragning åt öster, till dess hans väg blir så godt som jemlöpande med Euphrats. Tigris mottager flere bifloder och är i sin trängre bädd rikare på vattenfall än Euphrat, som tillryggalägger mindre stupande branter. Så länge de båda floderna hålla sig inom Armeniens högland, äro omgifningarna visserligen ofta sköna, stränderna prydas af lummiga plataner och andra österlandets träd, men endast här och der lemna de höga bergåsarne utrymme åt större, bördiga slätter, och ej sällan utbreda sig nakna stepper. Dessa ökas i talrikhet och vidd allt mera mot söder, och slutligen öfvergår landet, med undantag af en smal remsa utmed Tigris, helt och hållet i en vild ödemark utan träd, fastän sparsamt gräsklädd, för det skådande ögat jemn som hafsytan, men dock afbruten af böljande kullar, ett tillhåll för lejon och vildåsnor, strutsar och gräshoppsvärmar, stundom gästadt af kringvandrande herdar. Flodernas kosa är nu mindre tydligt utstakad i den lösa sandbottnen, ofta skifta de lopp eller utgrenas i sidoarmar, som förtunnas till smala rännilar och antingen uppsugas af sanden eller samlas till grunda träsk med höstregnens tillhjelp.
Men emellertid afsätter det sålunda kringledda vattnet småningom ett lager af slam och dy, som innehåller närande ämnen för växterna. Detta lager ökas i tjocklek, ju mer floderna närma sig hvarandra och marken alltså gödes från bådas vattenområden. Just der afståndet dem emellan är kortast, sträcker sig den fruktbara myllan öfver hela låglandet och danar, så att säga, en skarp gräns mot öknen i norr. Ej långt härifrån nådde troligen floderna från början hafvet, der de hade hvar sin mynning. Men långsamma uppslamningar hafva ökat det fasta landet mot söder och tvungit Tigris att kröka af på nytt, medan Euphrat gör en halfrund svängning åt motsatt håll, ehuru de hädanefter ej skilja sig så vida som förr. Det vill synas, som om ännu i den äldsta historiska tiden hafvet gick ett godt stycke längre upp än den punkt, der floderna nu löpa till samman i den s. k. Schat-el-Arab. Mindre tvifvelsamt är, att det sanka deltalandet i söder (det nuvarande Irak-Arabi) är en tämligen sen bildning.
Detta stora område från Euphrats och Tigris’ öfra lopp till Persiska viken hette fordom flodernas land (Nairi hos innebyggarna sjelfve, Aram-Naharaim hos Hebreerna, Naharina hos Egyptierna, Mesopotamien hos Grekerna). Men gränserna voro ej så noga bestämda, och några af dessa liktydiga namn utmärka stundom någon särskild del af det hela. Bäst passade namnet på landet söder om öknen (Hebreernas Sinear), hvilket i bokstaflig mening var flodernas skapelse. Knappast finnes någonstädes en bördigare jordmån än här. Hvete och andra sädesarter, lins och bönor och sesam (hvarur pressades olja) växa vildt öfver allt, stränderna klädas af manshög säf, som kan nyttjas till allehanda behof, till och med träsken hafva öfverflöd på födande rotväxter, och dadelpalmen trifves i täta lundar. Här måste således för ett idogt och begåfvadt folk ombytet blifva lättare än eljest från herdens till åkerbrukarens lif. Men den gynsamma marken gaf likväl menniskans uppehälle ej alldeles utan gengäld. Naturens förmåner kunde i vårdslösa händer lätt försummas och lända till föga gagn. Under långa tider unnar himmelen intet regn, och leran, som gifver jorden hennes fetma, hårdnar lätt i torkan, ökenstormarne från vester vräka täta lager af flygsand, hvari intet kan växa, öfver det uppodlade landet. Väl motvägas dessa olägenheter af flodernas årligen återkommande öfversvämningar, men här är faran ännu större än i Egypten, att deras välgerning kan varda till skada. Ty hvarken Euphrat eller än mindre Tigris stiger sakta som Nilen, utan med ens svälla vågorna upp efter snösmältningen i fjellen, och tiden låter sig ej så noga uträkna på förhand som i Egypten. Derför händer, att i stället för en helsosam vattning kommer en härjande »syndaflod», sådan som Semiternas fornsägner veta att omtala från dessa bygder. Mot dessa hinder stå nu de halfvilde innebyggarne handfallne, men i forntiden var det annorlunda. Fördämningar och kanaler, gräfda sjöar och pumpverk reglerade strömmarnes flöden, och det arbete, som kräfdes att tämja naturen till lydig tjenst, härdade folket trots det yppiga luftstrecket och gaf påstöten till vidare framsteg i slöjd och odling. Modet stärktes i striden mot rofdjuren, lejon af tvenne slag, hyenor och vargar, hvilka förekomma lika ymnigt som fredsamme hjortar och gaseller. Uppfinningsförmågan och företagsamheten sattes på prof af bristen på metaller och sten, tjenlig till byggnadsämne.
Många tro, att här före Semiterna har bott ett folk af kuschitisk (ethiopisk) börd eller af turansk härkomst, d. v. s. af samma stam, dit Finnarne och deras fränder i Europa och Asien höra. Desse tidigaste innebyggare skulle redan hafva undangjort mycket, som från dem gick i arf till deras efterträdare. Men vetenskapen har ännu ej kommit till visshet i denna sak. Äfvenså är oafgjordt, om Semiterna inträngt i »flodernas land» från sina äldsta hemvist i norr eller från söder, sedan de öfverskridit öknen och länge ströfvat omkring i Arabien. Säkert är, att i medlet af det tredje årtusendet f. Kr. lefde mäktige konungar, på hvilkas verkliga tillvaro man så mycket mindre kan tvifla, som flere af dem efterlemnat minnesmärken, bevarade till våra dagar och bärande deras namn.
Elam (Grekernas Elymais och Susiana, efter hufvudstaden Susan) kallades landet öster om Tigris till de mediska bergen; i norr sträckte det sig till dess biflod Dijaleh, i söder till Persiska viken. Från denna folkrika trakt utgingo eröfrare, som, efter bibelns utsago, styrkt af funna inskrifter, redan på Abrahams tid framträngde ända till Syrien.
Men hufvudsätet för den äldsta semitiska odlingen var på andra sidan om Tigris i det egentliga »flodernas land». Här byggde Kaldeerna sina många städer, hvilkas grushögar, ännu blott till en del undersökta, gifva en föreställning om deras forntida storlek. Längst i söder, på Euphrats högra strand, vid den nuvarande Arabbyn Mugheir, låg Ur (bibelns Ur-Kasdim = Kaldeernas stad), som kanske var en sjöhamn. Nordöst derom, till venster om Euphrat, låg kilskrifternas Arku, bibelns Erech (nu Warka). Rätt i norr inne i landet stod Nipur (Niffer), och ytterst i nordvest, vid Euphrats högra brädd, »de heliga skrifternas stad», Sipar (Sippara efter Grekernas uttal, Sepharvaim efter Hebreernas). Den mest frejdade af alla var dock Babel (Babilu), som genomflöts af Euphrat något nedanför Sipar. Det semitiska namnet förvrängdes till Babylon af Grekerna, hvilka också kallade hela landskapet Babylonien. Det var »Els port», den högste gudens helgedom, och långt ned i tiden var det österlandets heliga stad, liksom Rom under medeltiden var vesterlandets. I granskapet deraf till söder låg Barzipa (Borsippa) med det fornåldriga templet, som länge stod halffärdigt (»Babels torn»), till dess det fullbordades af Nebukadnesar.
Kaldeernas land var för det mesta splittradt i småriken, men tidtals hade den ena eller andra staden öfvervigt öfver de andra. I början synes tyngdpunkten hafva legat i söder. Konung Uruk (sannolikt före 2,500 f. Kr.), hvars sigill återgifves i vignetten, kallar sig »konung af Ur och Nipur» och byggde tempel i Erech, men nämner ej Babel såsom lydande under sitt välde. Men omkring 1700 kallar sig Hammurabi »konung af Babel, konung af Sumir och Akkad», tvenne kaldeiska landskap, och förmäler, att han låtit gräfva en kanal för att vattna landet och derinvid rest ett fäste med torn, »så höga som berg». Efter honom komma talrika namn i konungalängderna och annalerna, åtskilligt förtäljes om lyckliga och olyckliga krig med grannstaterna, men först med Nebukadnesar blef Babel en verldsmakt.