Profeten Nahum talar så
till Ninive, till Assurs konung:
»De sova dina styresmän
och dina hövdingar, du förste,
bo var för sig och ligga stilla;
på bergen skingrat är ditt folk,
som ingen stämma längre samlar.»
Ett folk! Jag skälver vid det ordet,
så fyllt av sånger och av kvidan,
av gudars domsrop och av åskor.
Jag ryser samman vid det ordet
som för ett skyhögt jätteväsen,
vars fot förtrampat mina revben
så lätt som jag en sandens mussla.
Ett folk, ett folk! Mot skyn stå lågor.
I dyster hålväg slamra vagnar,
och vilda män med rovdjursfällar
och nakna barn och tärda kvinnor,
de tåga framåt, fredlöst framåt,
och glömma vägen, som de vandrat,
och veta ej, varfrån de komma.
När barnen spörja, svarar ingen.
Då stiger ur de äldstes krets,
med isgrått skägg och lurvig mantel,
trolsk, enögd, med en korp på skuldran
och svärdet draget, undermannen.
Han vinkar barderna – och sorgset
de sjunga om förgätet urhem,
när midnatt stirrar över tälten.
Han talar – och kring offerstenen,
som blodbestruken står vid eken,
han ställer nya gudsbeläten
och stannar själv som gud ibland dem.
Då växer lövbeskuggat Birka,
där roddarskepp med sång vid åran
glatt skära vassen, och i fören
står femtonårig fruktad sjökung
hos rövad brud och hälsar hemmet.
Snart språket likt en kammardräkt
vävs mjukt och följer bröstets andning.
Det ringer helg, och sekler jaga
som skyars skuggor över landet.
Det blir så tyst, så vemodsstilla,
som när en klar Johannisnatt
tänt himlens sken i sund och fjärdar;
men djupt fördold i hjärtats gömmen
bor ångest, när bekymren tiga.
Mitt folk, din hand är kall, men frossan,
som isar dig, är gryningstimmens.
De sova dina styresmän
och dina hövdingar, mitt folk,
bo var för sig och ligga stilla.
